Han var ensam.
Ljudet av bilen försvann i fjärran. Han såg sig om i byggnaden de lämnat honom i.
Halmen han låg på var grov och stack honom i ryggen. Det var dunkelt inne i byggnaden.
De gamla trä väggarna med flagnad röd färg hade sett sina bästa dagar.
Förutom några gamla redskap och en arbetsbänk vid ena väggen var det tomt i skjulet.
Regnet piskade på plåttaket och gjorde honom nervös.
Han var blöt, kall och rädd.
Ett litet ynkligt ljud undslapp honom och han bökade sig djupare ner i halmen för att försöka
få lite skydd mot den kalla fuktiga luften.
Han hade registrerat sin omgivning men mer med känslor än med uttalade tankar.
Ett år gammal och mycket liten förstod han inte var personerna som tagit hand om honom
tagit vägen. Hans tankeprocesser var inte utvecklade nog för att han skulle fundera över vad
han gjort för fel eller bli arg.
Han ville bara tillbaka in i det varma huset.
Slutligen gav han efter för rädslan och skrek.

”Vad var det där”, sade den lilla flickan. Hon ryckte fadern i ärmen för att påkalla hans
uppmärksamhet.
”Vad då?”, sa han lätt irriterat, han ville bara komma in från regnet och ville inte veta av
några dumma lekar. Åttaåringen hade alldeles för livlig fantasi i hans tycke.
”Det där”, sa hon, och nu hörde han det också.
”Det kommer inifrån skjulet sa hon” och började småspringa i den riktningen.
”Kom då pappa”, hojtade hon över axeln.
Han följde efter. Flickan kämpade förgäves med den gamla gistna dörren till skjulet.
Den kärvade och rörde sig knappt trots att hon la all den styrka en åttaåring kan åstadkomma
bakom ansträngningen.
”Vänta så ska jag öppna”, sa han. Nu var han lika nyfiken som flickan på vad som åstadkom
det hjärtskärande ljudet.

Inne i skjulet hördes röster utanför, och snart hördes även ett knakande ljud vid dörren.
Den lilla kroppen i halmen spändes i förväntan.
Hade mannen och kvinnan kommit tillbaka för att ta hand om honom?
Var mardrömmen över?
Han fortsatte och skrika, men nu var ljudet inte längre lika desperat.

”Så där”, sa mannen, och med ett sista kraftigt ryck fick han slutligen upp dörren, halkade i
leran och satte sig mitt i en vattenpöl.
Han lyckades precis hålla inne med några svavelosande svordomar.
Flickan lärde sig tillräckligt mycket dumt på dagis utan att han skulle lära henne mer.
Medan han försökte ta sig upp sprang flickan förbi honom in i skjulet.

Plötsligt flög dörren upp. En liten person sprang in , stannade mitt på golvet och såg sig om i
byggnaden. Han gnällde lite ynkligt och personen vände sig mot ljudet.
Han såg hur hennes ögon vidgades och några ljud kom ur hennes mun.
Innebörden var förlorad för honom men på tonfallet förstod han att hon var vänligt sinnad.
För första gången sedan han blivit lämnad ensam slappnade han av i sin lilla kropp och han
började röra sig försiktigt mot flickan.

”Vad söt”, hörde han dottern ropa inifrån huset.
Han reste sig från vattenpölen och gick fram till dörren.
Flickan lyfte upp den lilla kroppen i famnen och vaggade den fram och tillbaka.
Han kurade ihop sig mot hennes jacka med ett nöjt litet ljud.

Fadern kom in genom dörren och såg flickan stå med ryggen mot honom med något i famnen.
”Vad har du där?”, sa han nyfiket.
Han blundade i flickans famn, rörde lättjefullt på svansen och började spinna.
”En katt”, sa hon. ”Jag känner igen den, jag såg den hos familjen som hyrde Pettersons stuga
över sommaren.”
En sommarkatt, tänkte han. De svinen bara lämnade den här. Hans funderingar avbröts av
flickan.
”Kan vi behålla den pappa?”, sa hon med tårar i ögonen. ”Den klarar sig inte själv”.
Han såg ner i hennes lilla ansikte och fattade sitt beslut.
”Javisst , vi har ju pratat lite om att skaffa katt, varför inte den här?”
Flickan kastade sig i hans famn, och katten protesterade ljudligt, det var lite för mycket av det
goda att bli kramad av två människor samtidigt.

”Kom så går vi hem”, sa han, och de tre, två människor och en liten nöjd katt gav sig av
hemåt.
Jag ska prata med Pettersson, tänkte han, de där djurplågarna ska aldrig hyra stuga här igen.
Sedan undrade han vad frun skulle säga om den plötsliga tillökningen i familjen, men när han
såg den lilla pälsbollen hopkurad i flickans famn förstod han att det inte skulle bli några
problem.