Elerand stannade till i skogsbrynet. I väntan på att ögonen skulle vänja sig vid det skarpa soljuset plockade han fram en bit torkat kött ur ränseln. Efter dunklet i den täta skogen stack ljuset i ögonen. Skugga kom fram och buffade på honom med nosen. Elerand bet av halva köttbiten och gav den andra halvan till den stora bergsvargen. Han hängde på sig ränseln och rättade reflexmässigt till den stora yxan i hölstret på ryggen. I fjärran hördes munter musik som bekräftade att han närmade sig resans mål. Elerand kände sig lite sårbar när han lämnade skogens relativa säkerhet.
Trots sina 2 meter så var han med sina gröna kläder nästan osynlig  inne i skogen. Efter en veckas vandring i Elwynn-skogen kändes det onaturligt med en blå himmel över huvudet.
Elerand började gå över fältet med riktning mot musiken. Vargen sniffade i luften och morrade lågt. Den kände lukten av människor.
Framför dem låg byn Goldshire. Det skulle det bli gott med ett mål mat på Lion’s Prides värdshus. Efter maten skulle han besöka smedjan för att se om de hade något vapen han kunde ersätta sin trogna gamla yxa med. Den började bli sliten efter alla strider den varit med om.
Elerand var prisjägare, kanske inte världens mest glamorösa yrke. Hans nuvarande uppdrag var att fånga mördaren och rånaren James Clark. Död eller levande. Han hade fått uppgifter om att mördaren hade synts nära skogshuggarlägret i Eastvale. Därför skulle han bara stanna i Goldshire en natt så att spåret inte hann kallna. Elerand lämnade fältet och gick ut på byvägen. Han mötte ett par bönder som frånvarande besvarade hans hälsning. Efter en omväg runt en oxdragen vagn som tog upp hela vägen så var Elerand framme vid värdshuset.
Det var en ganska stor träbyggnad för en så liten by men vägen var vältrafikerad. Det var inte många som var modiga eller dumma nog att ta genvägen genom skogen. Doften av mat fick det att vattnas i munnen och vargen gläfste bredvid honom. Den stora besten var också hungrig. Elerand suckade. Det var bara ännu ett värdshus likt hundratals andra han besökt. Ibland kändes det som hans liv bara upprepade sig självt. Som om han inte hade någon egen kontroll över det. Men det var väl bara dumheter. Vilken högre makt skulle vara intresserad av att styra en obetydlig jägare som han.
Nej nu fick han rycka upp sig och……….

…….Kristian loggade ut ur World of Warcraft och lämnade sin spelkaraktär åt sitt öde.
Ibland funderade han på vad Elerand gjorde när han inte styrde honom. Kanske en dum fantasi men ganska underhållande. Kristian reste på sig och sträckte ut ryggen. Den knakade. Fem timmars spelande utan paus tog på krafterna. Han gick ut ur sovrummet, genom hallen och kom in i köket. Kristian försökte undvika att se all den smutsiga disken på diskbänken och öppnade kylskåpet för att ta en burk cola till. Klockan var tio över ett på natten. Imorgon skulle han släpa sig till jobbet igen. Var det här verkligen hans liv? Ibland kändes det som allt bara upprepade sig. Som om han var fast i en loop.
Som i ett gammalt dataprogram.

10 vakna
20 jobba
30 spela
40 sova
50 goto 10

Han kunde skämta om det men ibland kändes det nästan som om han inte hade kontroll över sitt liv. Men det var förstås bara dumheter. Som om han var fast i en datasimulering som i filmen Matrix. Men vem skulle göra en så tråkig simulering som hans liv. Programmerarna skulle bli uttråkade. Nej nu fick han nog ta och gå och lägga sig snart om han inte………

………..Erik sträckte ut armarna framför sig, knöt händerna och slog dem mot varandra två gånger.
Tecknet för att logga ut.
Implantatet i skallbasen kände av nervimpulserna från hans rörelser och loggade ut ur spelet. Kristians lägenhet som hade varit Eriks tillvaro de senaste timmarna bleknade bort från hans näthinnor. Egentligen hade han inte rört armarna, implantatet hade simulerat rörelserna efter hans hjärnas kommando. Spelen nuförtiden var lika verkliga som verkligheten. Eller verkligare.
Som tur var fanns det spärrar som stängde ner implantatet åtta timmar varje dygn.
Annars skulle många människor spelat sig till döds.
Det hade hänt. Spelare som dött av uttorkning och utmattning. VR var en kraftfull drog.
Det fanns också lagar om vad spelen fick innehålla. Våld och död i de nya spelen var för verkligt.
Eriks senaste favoritspel var ManSIM2015. Det var otroligt hur kul det kunde vara att leva på tvåtusentalet en stund. Den enklare tillvaron för hundra år sedan verkade lugnande på honom.
Erik lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Massage korsrygg”, sa han och stolen började genast bearbeta hans trötta muskler. ”Kök, proteindrink”, var hans nästa order och efter en minut kom en köksdroid glidande med den efterlängtade drinken. Efter några klunkar så kunde han inte skjuta på det längre. Det var dags att jobba. ”Dator, CAD miljö, beta 10.”, sa han motvilligt. CAD programmet startade upp och gjorde diverse säkerhetskontroller innan det kopplade upp sig mot jobbets nätverk. Under de långa sekunderna av väntan funderade Erik. Var det här verkligen allt som fanns? Det var år 2115.
Historikerna kallade de senaste femtio åren för den nya renässansen.
Trots alla teknologiska underverk så var allt ändå så tråkigt. Ibland kändes det som han var fast i ett av sina egna spel. Som han bara var en avatar som någon…………