Henrik lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och suckade djupt.
Han hatade den här delen av jobbet. ”Berklin och Handley”  kontot var dock ett av firmans äldsta och en osäkerhet angående ett gammalt kontrakt gjorde att han tvungen att ladda upp en backup.
Informationen han behövde borde vara ungefär tjugo år gammal. Han loggade in på HR:s databas och sökte upp vilka som arbetat på avdelningen då.
En ”Arne Eriksson” verkade lämplig. Han hade jobbat tio år på firman vid den tiden och borde ha haft den insyn som Henrik var ute efter.
Han startade upp ”Personal Backup” appen och skrev in sin personliga kod och den administratörskod han behövde för att ladda upp en backup.
Henrik sökte upp Arne Eriksson i databasen. Det fanns en fungerande kopia som var femton år gammal. Tydligen hade Arne slutat på firman då.
Det var väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.
Han tryckte på ”Kör Backup” och svarade OK på frågan om han var riktigt säker.
Medan programmet laddade så sträckte sig Henrik efter headsetet och tog det på sig.
En backup på medarbetarnas personlighet togs numera rutinmässigt vart femte år eller när de slutade på firman. Man kunde inte ta en fullständig backup, då den skulle betraktas som en självständig AI och därför inte kunde hållas fången i firmans datasystem. Därför tog man bara en begränsad backup med de minnen som rörde arbetet och några rudimentära bakgrunds minnen.
Problemet var att desto längre man interakterade med backupen desto större var risken att den började förstå vad den var. Att kommunicera med en backup med en existentiell kris var inget som Henrik ville råka ut för. Han fick sköta ärendet snabbt.
Meddelandet ”Loading complete” kom upp på skärmen och ”Arne Erikssons” namn kom upp i Skypes kontaktlista. För att förenkla saker pratade man med kopian genom ett vanligt Skype videosamtal.
Henrik tog ett djupt andetag och startade samtalet. Efter några ögonblick svarade backupen.
”Ja, det är Arne” sa en helt vanlig röst åt det hesa hållet.
Samtalet förflöt utan problem, Henrik fick den information han behövde och skulle precis avsluta
samtalet, men han var inte snabb nog.
”Det var kul att jag kunde hjälpa till”, sa Arne, ”Det blir nog sista ärendet för dagen. Det börjar bli dags att åka hem”.  ”Åka hem till....”, ”Åka hem...”, ”Jag minns inte var jag bor”.
Arne lät nu skräckslagen och rösten bröts när han nästan skrek. ”Vem är jag?”
Henrik bröt samtalet. Det fanns inget han kunde göra. 
Han avslutade backup-appen och satt bara där ett tag medan hjärtat rusade i bröstet. Även om Arne bara varit en begränsad backup hade han/dens ångest tagit hårt på honom.
Som Arne sagt var det snart dags att sluta.
Det skulle bli skönt att åka hem. Att åka hem till? HEM TILL? TILL? ??????.......