Uppsatsen

Markus kände sig riktigt nöjd när han gick in i klassrummet.

Han hade klarat inlämningsuppgiften på ett enligt honom själv lysande sätt.

Idag skulle klassen få tillbaka de rättade uppsatserna.

Markus satte sig på sin vanliga plats längst bak i klassrummet. Det var ett par minuter kvar

tills lektionen började och det var fortfarande stökigt när andra elever kom in och installerade

sig i sina bänkar. Det var som vanligt ett sorl av spridda samtal men idag satt Markus i sina

egna tankar. Han gillade samhällskunskap i vanliga fall, tillräckligt för behålla sitt medelbetyg i

alla fall. Men den här uppgiften hade verkligen fått honom att fundera och lägga ner sin själ i

arbetet. Det var nästan som om den fiktiva värld han skrev om fanns på riktigt någonstans

och han fått en glimt av den.

Han rycktes ur sina funderingar när magister Bäckström kom in i klassrummet.

Magistern var en lång spinkig man i femtioårsåldern. Han hade rufsigt grått hår och ett lite

tärt ansikte. En sliten kostym och runda stålbågade glasögon fick honom att se ut som

urtypen för en lärare. Sorlet tystnade när läraren anlände. Magistern drog igång lektionen

och Markus hade svårt att koncentrera sig på genomgången av ett nytt kapitel i läroboken.

Hans tankar var på inlämningsuppgiften. Efter 45 minuters lektion så var hans väntan äntligen

över och magistern delade ut de rättade uppgifterna. Nu låg hans uppsats till sist på bänken

framför honom med framsidan neråt. Markus var nästan lite nervös över att vända på pappren.

Skulle han äntligen få högsta betyg på en uppgift? Han drog ett djupt andetag och vände på

uppsatsen. Markus var tvungen att titta en extra gång men han hade sett rätt första gången.

Högst upp på första bladet skrivet med rödpenna i spretig handstil stod ordet underkänd.

En nervös känsla spred sig i magen på honom och han kände en kombination av uppgivenhet

och frustration när han återigen tittade på betyget. Trots hans distraktion hörde han i

bakgrunden hur läraren avslutade lektionen. ”Glöm nu inte att läsa kapitel åtta och tio så ses

vi nästa vecka”, sa magistern. ”Markus kan du stanna kvar ett tag?”, tillade han sedan.

När resten av eleverna lämnat klassrummet stängde magistern dörren och gick tillbaka till sin

plats vid katedern. Han satte sig på bordskanten och började prata. ”Som du förstår av ditt

betyg så anser jag inte att du fullgjort uppgiften. Uppgiften var att fundera ut en annan trovärdig

samhällsform än vår. Hur vårt samhälle kunde sett ut om några biologiska förutsättningar varit

annorlunda eller om vår historia sett lite annorlunda ut.”, Han hämtade andan och då passade

Markus på att försöka inflika en invändning. ”Men”, hann han säga innan han blev tystad av en

gest från läraren. ”Låt mig tala till punkt”, sa magistern och fortsatte sin förklaring. ”Premissen

för din berättelse är att människorna i ditt samhälle inte har de spärrar och hämningar som finns

inbyggda i vårt beteende. Det är här som din uppsats faller. Jag efterfrågade ett trovärdigt

samhälle. Men din värld är alldeles för fantastisk. Att människor medvetet skulle skada och till

och med döda andra. Att normala människor skulle ljuga och stjäla. Oärliga politiker.

Att skjutvapen skulle användas mot andra människor och inte för försvar mot vilda djur.

Sprängämnen som används mot människor. Globala konflikter,vad kallade du dem nu igen,

just det, krig. En sådan ras utan medmänsklighet eller empati skulle aldrig överleva.” Magistern

gjorde en paus och såg ut att fundera på något. Den här gången försökte inte Markus inflika något.

”Men”, sa magistern.”Du har verkligen lagt ner ett stort arbete på uppsatsen. Den är välskriven och

om man bortser från vad jag tycker om grund ideen så är den väl genomtänkt. Så du ska få en ny

chans. Du får göra en ny uppsats, du har en vecka på dig. Försök att göra den här mer trovärdig.

Markus tackade magistern och lämnade klassrummet. Han hade lärt sig för länge sedan att det inte

var någon ide att diskutera med lärare hur fel de än hade.

Markus kom ut på skolgården utanför högstadieskolans huvudbyggnad. Som tur var hade

samhällskunskapen varit den sista lektionen för dagen. Han gick fram till cykelstället där hans cykel

stod ensam kvar. Trots att den var olåst. Naturligtvis stod den kvar. Det var inte hans fiktiva värld,

det här var verkligheten. Inga stölder här.

Markus höjde blicken mot skyn, det var molnfritt och alla tre månarna var synliga.

Han trivdes här på Proxima Beta. I och för sig var han född här och hade aldrig varit på Jorden.

Markus kunde inte riktigt slita tankarna från hans fiktiva värld. Det var nu 2014. Människan hade

haft rymdfart i hundra år. Förutom kolonierna i solsystemet hade man elva kolonier i andra solsystem.

Otaliga djuprymdssonder och forskningsskepp letade efter fler.

Skulle en värld utan empati kommit lika långt? Skulle en värld med våld och krig ens ha en global

regering? Skulle det finnas svält och orättvisor? Nej magistern hade kanske rätt ändå. En sådan

ondskefull värld var nog för otrolig. ”Men”, tänkte han med en rysning, ”om det finns en ett sådant

samhälle någonstans ute rymden så hoppas jag att de stannar på sin planet och att vi aldrig träffar

på dem.”