Tatueringen

Rebecka fick en ide’.

”Jag ska skaffa en tatuering.” utropade hon.

”Va?” sa hennes väninna Eva och höll på att sätta sin Caffe Latte i halsen.

”Av Homer Simson.” utvecklade hon. ”Över hela ryggen.”

”Men du är badräktsmodell.” sa Eva.

”Ja, och?” sa Rebecka.

"Har inte du en plåtning med Victorias Secret nästa vecka?"

"Javisst, i Paris."

"Och du tror inte att en tatuering kan vara ett hinder?"

"Nej, varför då?", sa Rebecka.

Eva som var van vid väninnans galna infall gav upp eftersom hon ändå inte kunde vinna

diskussionen.

Utekvällen fortsatte utan att ämnet togs upp igen.

Nästa morgon vaknade Rebecka vid tiotiden. Hon var sliten sedan kvällen före och hade

överhuvudtaget inte hört väckarklocken.

Som tur var hade det ingen betydelse den här morgonen.

”Jag kanske skulle tatuera Bart Simpson på magen också.” tänkte hon medan hon stod i

duschen. "Eller kanske Lisa", funderade hon när hon åt frukost på balkongen.

Rebecka hade hela dagen ledig och tiden på tatueringssalongen MAD Ink var inte förrän

16.15. Det fick bli en lång slapp förmiddag hemma och sedan en sen lunch på stan.

16.01 svängde hon in med sin Sony CityCAR på Skolgatan där MAD Ink låg. Det var

en av de äldsta stadsdelarna och den gamla kullerstensgatan var K-märkt. Alltså hade

gatan aldrig införlivats med resten av stadens autonavigationsnät.

Rebecka hade svurit för sig själv när hon blivit tvungen att ställa om bilen till manuell

styrning. I vanliga fall brukade hon uppdatera facebook och twitter medan bilen tog

henne dit hon ville.

När hon sedan skulle fickparkera manuellt började den riktiga pärsen.

Hon hade inte parkerat manuellt sedan körskolan. Efter flera svordomar och ett

antal försök så lyckades Rebecka till sist parkera och kunde promenera bort mot

tatuerings studion.

Bilens dator kände av att hon lämnat bilen och låste fordonet.

Mad ink låg i bottenvåningen på ett hus som säkert var ett par hundra år gammalt.

Här och där flagnade putsen och gammalt klotter täckte väggarna.

Numera, med total kamera övervakning i staden var klottret en i princip utdöd företeelse.

Här hade det lämnats kvar som ett minnesmärke över tiden som varit.

Butiken däremot verkade vara upprustad.

Fönstren i okrossbart pansarglas och kameraögat över dörren vittnade om ett

toppmodernt övervakningssystem. Lokalen var troligen vald för sin coolhetsfaktor och

inte för sin billiga hyra. Många av dem som skaffade tatueringar numera var nostalgiker

och uppskattade nog miljön.

En gammaldags bjällra klingade när Rebecka öppnade dörren.

Tyvärr verkade det vara ett digitalt ljud kom hon underfund med när hon sökte med

blicken efter klockan.

Hon steg in och såg sig om i ett ganska litet rum med en trädisk och ett par svarta

skinnsoffor. Väggarna var täckta med urblekta tapeter och här och var hängde

inramade bilder av tatueringar.

Rummet var folktomt men ett uppslaget tatueringsmagasin och en halvfull kopp

kaffe på disken vittnade om att någon var inärheten.

"Hallå", ropade Rebecka, och gick fram till disken.

Hon hade börjat bläddra förstrött i tidningen när hon kände att någon iaktog henne.

Rebecka flämtade till och tappade tidningen.

När hon höjde blicken så var gestalten framför henne allt annat än skräckinjagande.

Trots tatueringarna som täckte hela armarna så påminde mannen henne mest om

jultomten. Ett stot vitt skägg och ett par runda stålbågade glasögon fullbordade intrycket.

"Välkommen", sa han. "Hur kan vi hjälpa dig idag?".

"Jag har bokat tid",sa Rebecka.

Tomtegubben vinkade åt henne att följa efter och ledde vägen in i nästa rum.

Kontrasten mot det förra rummet var extrem. Här härskade högteknologin.

Ett par lysrör i taket kastade ett kallt sken över lokalen.

Längs med väggarna fanns metallhyllor överfulla av diverse apparater som Rebecka

inte ens tänkte försöka att identifiera.

Vid ena väggen stod ett par metallskrivbord.

Där trängdes gammaldags plattskärmar med hologram projektorer. Tangentbord,

möss, pekplattor och diverse annan apparatur fyllde upp varaenda kvadratcentimeter

av bordsytorna.

Vid borden i kontorsstolar med höga ryggstöd satt ännu ett par tatuerade skäggiga män.

Dessa var dock betydligt yngre än Tomtegubben och så lika att de kunde vara tvillingar.

Båda hade spretiga frisyrer och identiska solglasögon som Rebecka misstänkte var

VR-skärmar. De fick antagligen en mängd information projicerad i sina synfält.

Medan Rebecka tog in miljön så försvann Tomtegubben tillbaka ut i förrummet,

antagligen för att läsa ut sin tidning, och lämnade henne ensam med tvillingarna.

"Har du", sa tvilling ett. "Bokat tid", sa tvilling två.

"Javisst", sa Rebecka. "Rebecka Lövstedt".

En av männen gjorde några finger rörelser i luften. Hans nästan osynliga VR-handskar

tolkade rörelserna och han fick upp informationen i sina glasögon.

"Jaha", sa han, "Så du gillar Simpsons? Inga problem, designen är förberedd, vi behöver

bara skanna in dina mått. Om du går in i skannern och tar av dig på överkroppen så ska

det snart vara fixat."

Han pekade på något i ena hörnet som liknade en duschkabin men med ogenomskinliga

glasväggar.

"Just det ja." sa Rebecka, "Stämmer det att ni har öppet köp?"-

"Jodå." sa den andre mannen."Sedan nanobotarna version 5 kom så kan botarna stanna

kvar i kroppen i 15 dagar och huden kan återställas på en timme. Så vi måste följa

konsumentlagen och ge tio dagar öppet köp."

"Utmärkt" sa Rebecka och log inombords.

Det fanns gott om tid att ha kul med tatueringen och ändå hinna få den borttagen gratis i

god tid till plåtningen nästa vecka.

Hon gick bort till skannern och gick tveksamt in i den och drog igen skjutdörren.

" Ta bara av dig och lägg kläderna på golvet, det finns ett par skyddsglasögon därinne

också" ropade en av tvillingarna."Säg bara till när du är färdig."

Rebecka knäppte upp blusen och lät den falla till golvet. BH:n gick samma väg.

"Det skulle inte förvåna mig om de lägger ut min skannade kropp på internet eller säljer

den till något VR-porr bolag ", tänkte hon för sig själv.

"Nåja, det skulle inte vara första gången".

Hon tog på sig glasögonen och ropade, "Färdig".

Genast så fylldes båset av ett bländande ljus. Som tur var gjorde glasögonen sitt jobb.

Efter någon minut så blev det åter mörkt i båset och hon tog av sig glasögonen och

började klä på sig.

När hon kom ut så hade männen redan gjort klart designen. En hologram projektor

projicerade en 3D bild av henne i naturlig storlek mitt i rummet.

Med tillägget av en enorm Homer Simson tatuering över hela ryggen.

"Hmm, jag ser ju bra ut toppless." tänkte Rebecka medan hon tog ett varv runt sin kopia.

"Jag blir faktiskt lite tänd på mig själv." Hon avbröts i sin inbördes beundran av en av

tvillingarna.

"Om du går ut i väntrummet ett tag så kommer vi snart ut med sprutan med nanobotarna",

sa han.

"OK", sa Rebecka medan hon rös till lite. Hon hatade sprutor.

Efter att Rebecka väntat tio minuter i en av väntrummets skinnsoffor så kom tvillingarna ut

till henne.

"Om du kavlar upp ärmen så ska det snart vara klart", sa en av dem och höll fram en

injektor.

Hon gjorde som han sa och bet ihop tänderna.

Innan Rebecka ens hunnit reagera så var det över. Hon kände bara ett litet stick.

"Då var det klart.", sa han. "Det tar tio minuter för botarna att bli klara, du kan betala till

George så länge". Tomtegubben som tydligen hette George började skriva ett kvitto på

en liten surfplatta och nickade åt Rebecka.

Inuti henne hade nanobotarna redan börjat göra sitt jobb. De ändrade smärtfritt

hudcellernas pigment till rätt färger.

På Rebeckas rygg växte långsamt Homer Simsons välkända anlete fram.

Tjugo minuter senare lämnade Rebecka salongen med sin färdiga tatuering på ryggen.

Hon skulle visa upp den på några fester i veckan.

En liten svart klänning med bar rygg hängde och väntade i hennes garderob.

I slutet av veckan skulle hon gå tillbaka till Mad Ink.

Nanobotarna skulla få återställa hennes perfekta ryggtavla och hon skulle få tillbaka sina pengar.

"Det är tur att tatueringar inte är permanenta." tänkte Rebecka, "Då skulle väl ingen vilja ha en".