Elerand Jägaren kom ut ur skogsbrynet med sin trogna varg gående bredvid sig.
Han var en imponerande uppenbarelse klädd gröna kläder, mantel och en jättelik yxa på ryggen.
Elerand var nästan två meter lång men såg ändå liten ut bredvid bergsvargen som var stor som
en ponny. Vargen sniffade i luften och morrade lågt. Den kände lukten av människor.
Framför dem låg byn Goldshire. Efter flera dagars resa genom Elwynn-skogen skulle det bli skönt
med ett mål mat på Lion’s Prides värdshus. Elerand kunde redan höra den glada musiken på avstånd.
Efter maten skulle han besöka smedjan och se om de hade något vapen han kunde ersätta sin trogna
gamla yxa med. Den började bli sliten efter alla strider den varit med om.
Elerand var prisjägare, kanske inte världens mest glamorösa yrke. Hans nuvarande uppdrag var att
fånga mördaren och rånaren James Clark. Död eller levande. Han hade fått uppgifter om att
mördaren hade synts nära skogshuggarlägret i Eastvale. Därför skulle han bara stanna i Goldshire
en natt så att spåret inte hann kallna. Elerand gick ut på byvägen och började gå mot musiken.
Han mötte ett par bönder på vägen som svarade frånvarande på hans hälsning. Efter en omväg
runt en oxdragen vagn som tog upp hela vägen så var Elerand framme vid värdshuset.
Det var en ganska stor träbyggnad för en så liten by men vägen var vältrafikerad. Det var inte
många som var modiga eller dumma nog att ta genvägen genom skogen. Doften av mat fick det
att vattnas i munnen och vargen gläfste bredvid honom. Den stora besten var också hungrig.
Elerand suckade. Det var bara ännu ett värdshus likt hundratals andra han besökt.
Ibland kändes det som hans liv bara upprepade sig självt. Som om han inte hade någon egen kontroll
över det. Men det var väl bara dumheter. Vilken högre makt skulle vara intresserad av att styra en
obetydlig jägare som han. Nej nu fick han rycka upp sig och……….
…….Kristian loggade ut ur World of Warcraft och lämnade sin spelkaraktär åt sitt öde.
Ibland funderade han på vad Elerand gjorde när han inte styrde honom. Kanske en dum fantasi men
ganska underhållande. Kristian reste på sig och sträckte ut ryggen. Det knakade. Fem timmars
spelande utan paus tog på krafterna. Han gick ut ur sovrummet, genom hallen och kom in i köket.
Kristian försökte undvika att se all den smutsiga disken på diskbänken och öppnade kylskåpet för
att ta en burk cola till. Klockan var tio över ett på natten. Imorgon skulle han släpa sig till jobbet
igen. Var det här verkligen hans liv? Ibland kändes det som allt bara upprepade sig. Som han var
fast i en loop.
Som i ett gammalt dataprogram.
10 vakna
20 jobba
30 spela
40 sova
50 goto 10
Han kunde skämta om det men ibland kändes det nästan som om han inte hade kontroll över sitt liv.
Men det var förstås dumheter. Som om han var fast i en datasimulering som i filmen Matrix.
Men vem skulle göra en så tråkig simulering som hans liv. Programmerarna skulle bli uttråkade.
Nej nu fick han nog ta och gå och lägga sig snart om han inte………
………..Erik sträckte ut armarna framför sig, knöt händerna och slog dem mot varandra två gånger.
Tecknet för att logga ut.
Dator implantatet i skallbasen kände av nervimpulserna från hans rörelser och loggade ut ur spelet.
Kristians lägenhet som hade varit Eriks tillvaro de senaste timmarna bleknade bort från hans näthinnor.
Egentligen hade han inte rört armarna, implantatet hade simulerat rörelserna efter hans hjärnas
kommando. Spelen nuförtiden var lika verkliga som verkligheten. Eller bättre.
Som tur var fanns det spärrar som stängde ner implantatet åtta timmar varje dygn. Annars skulle
nog många människor spelat sig till döds. Det fanns också lagar om vad spelen fick innehålla. Våld
och död i de nya spelen var för verkligt.
Eriks senaste favoritspel var SIM2000. Det var otroligt hur kul det kunde vara att leva på
tvåtusentalet en stund. Den enklare tillvaron för hundra år sedan verkade lugnande på honom.
Erik lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Massage korsrygg”, sa han och stolen började genast bearbeta
hans trötta muskler. ”Kök, proteindrink”, var hans nästa order och efter en minut kom en köksdroid
glidande med den efterlängtade drinken. Efter några klunkar så kunde han inte skjuta på det längre.
Det var dags att jobba. ”Dator, CAD miljö, beta 10.”, sa han motvilligt. CAD programmet startade
upp och gjorde diverse säkerhetskontroller innan det kopplade upp sig mot jobbets nätverk. Under
de långa sekunderna av väntan funderade Erik. Var det här verkligen allt som fanns? Det var år 2108.
Trots alla teknologiska underverk som fått historikerna att kalla de senaste femtio åren för den nya
renässansen, så var allt så tråkigt. Ibland kändes det som han var fast i ett av sina egna spel. Som
han bara var en avatar som någon…………