Grock var inte glad.
Sedan de självutnämnda befriarna av landet Andoria slutligen besegrat Aragash den Svarte
hade allt gått utför.
”Aragash, det var en riktig härskare det”, tänkte Grock. Det var en ledare som inte var rädd
för disciplin. Han visste hur man skulle hålla alver och människor kort. De hade alltid
intrigerat mot Aragash styre. Till sist hade människorna i landet gjort uppror. Som vanligt var
det alverna som låg bakom. Deras hat mot hans folk var välkänt. Det var inte lätt att vara orch
i dessa tider. Slutligen hade rebellerna besegrat härskarens mäktiga arme. Aragash hade slutat
sina dagar bränd till aska av en trollformel kastad av en rebellmagiker.
De orcher, troll och svartalver i armen som överlevt slutstriden hade benådats om de svor att
underordna sig det nya styret. På bara två år hade alverna lyckats bygga upp en imponerande
byråkratisk maskin. Det var därför Grock satt vid det grovt tillyxade bordet i sin hydda och
stirrade mörkt på pergamentet som anlänt med dagens post. Postverket var ännu en irriterande
nymodighet. Vem ville kunna bli nådd så ofta som varje dag?
Då Grock hade varit officer i armen kunde han läsa, om än långsamt. Efter några försök hade
han stakat sig igenom texten.
Mottagaren av denna
kallelse, Grock Alvbane har härmed klassats som arbetssökande.
Denna klassning har
skett då ingen skatt erhållits från tidigare nämnda person.
För att undvika fängelse för lösdriveri och för att erhålla det nyinstiftade
arbetslöshetsbidraget så måste denne infinna sig på Arbetsförmedlingen hos utsedd
handledare, Elirond
Glitterskog.
med indraget bidrag, prygel och minst
tre månaders fängelse.
Därpå följde datum, tidpunkt och en vägbeskrivning till arbetsförmedlingen.
Vid gryningen nästa dag skulle han infinna sig på förmedlingen. Han uttalade några lämpliga
svavelosande eder på orchspråket. Det lämpade sig bättre för sådant än människo och
alvtungomålet som han också behärskade. De andra språken var lite fruntimmersaktiga i hans
tycke. Grock såg sig om i hyddan. En gryta med soppa puttrade över eldstaden.
Röken ringlade sig ut genom ett hål i taket. Ett vapenställ, en kista och en säng var de ända
övriga möblerna förutom köksbordet och ett par stolar. Det var inte mycket men det var hans
hem. I vanliga fall blev han lugn av att tillbringa tid i sin hydda, men inte nu. Orchen började
trumma med ena handen på bordsskivan medan han knöt den andra handen så hårt att de
väldiga musklerna på armen svällde.
Morrande reste sig Grock upp och gick ut för att leta upp någon granne att slåss med. Sedan
skulle han ta några stop mjöd i tältet som fungerade som pub i orchbyn.
För en stund skulle han nog kunna glömma det förhatliga brevet.
Gryning. Det obarmhärtiga solljuset som letade sig in genom hyddans fönster fick Grock att
vakna ur sin halvslummer och öppna ögonen. Ljuset stack som nålar i hans blodsprängda ögon
och ett stön undslapp honom när han blev varse den bultande huvudvärken och den sura
smaken i munnen. Backsmälla var inget obekant för honom. När Grock började vakna till kom
han ihåg det förhatliga mötet han skulle på denna morgon. Orchen satte sig upp på sängkanten
och väntade på att rummet skulle sluta snurra.
Grock antog att det var bäst att göra sig presentabel, så efter att ha vaskat av sig hjälpligt så tog
han på sig en ganska ren tunika, stridsstövlar och en brynja som var nästan fri från rost. Orchen
tog också sin favorityxa och den bästa skölden med bara tre bucklor.
Grock var nära att glömma hjälmen när han lämnade hyddan men han kom ihåg den i sista
sekunden. Att gå ut utan hjälm kändes som att vara naken. Han gick ut ur hyddan och började gå
genom byn med riktning mot staden. Byn bestod av ett tjugotal hyddor. Här och där låg orcher och
snarkade. Det hade gått livat till kvällen innan.
Grock lämnade byn och efter några minuters promenad genom träsket kom han fram till landsvägen
och började marschera mot staden i högt tempo. Efter någon timmes promenad kom han fram till
norra porten. Efter en liten diskussion med vakterna blev han insläppt i staden.
Att han var en två meter lång orch som även lät dem se en väldig yxa på nära håll skyndade sannolikt
på ärendet. Grock började tränga sig fram genom folkvimlet på de trånga kullerstensklädda gatorna.
Efter ett tag kom han fram till Vendelfloden som delade staden i två delar. Enligt vägbeskrivningen
skulle arbetsförmedlingen ligga på den lilla ön mitt i floden.
Han behövde bara ta stenbron för att komma över till ön. Grock var så inställd på att bron skulle vara
där att han nästan ramlade i floden innan han lade märke till att bron var borta.
Han såg sig om och upptäckte tiggaren Svarte Sam som satt uppflugen på den lilla del av stenräcket
som var kvar av bron. ”Var är bron?”, frågade Grock. ”För två daler ska jag tala om det för dig”,
sade Sam och kliade sig frånvarande på ett loppbett. Det var svårt att avgöra var den smutsgrå tröjan
slutade och huden tog vid. ” Jag har en yxa”, sa Grock frånvarande. ”Som jag sa”, sade Sam och
hoppade ner från räcket, ”Så berättar jag gärna vad som hänt”. Tiggaren började försiktigt röra sig
bort från orchen.
”Alverna rev bron för att få sten till arbetsfömedlingshuset”.
”Hur ska jag ta mig över till ön?”, sade orchen. ”Alverna brukar ta båten”, svarade
Sam och fortsatte bakåt. ”OCH VAR ÄR BÅTEN”, nästan skrek Grock medan han kramade yxans
skaft så hårt att det knakade i träet. ”Den är förtöjd vid bryggan på ön”. ”Och hur ska jag ta mig över”,
fräste orchen. ”Simma?”,ropade Sam över axeln medan han sprang in i
närmaste gränd. En stund senare vadade Grock upp ur floden. Han var drypande våt av smutsigt
flodvatten. Alger och sjögräs klibbade sig fast vid kläderna. Orchen ruskade på sig och började stelt
röra på sig bort mot stenhuset som skymtade bakom några träd. Snart kom Grock fram till huset.
En skylt där ordet ”Arbetsförmedling” var skrivet på alviska och människospråk
satt över dörren.Han använde portklappen och efter ett tag öppnade en dvärg med viss möda den tunga
porten. ”Har ni blivit kallad?”, frågade dvärgen och plirade upp på orchens smutsiga uppenbarelse.
Efter att visat det nu ganska skamfilade dokumentet blev han insläppt.
Efter en promenad längs en lång korridor kom Grock in i ett väntrum med träbänkar längst med väggarna.
Två dvärgar satt vid varsitt skrivbord mitt i rummet.
Ta en nummerlapp sa den ena dvärgen och räckte fram en lapp med siffran sju skriven i snirklig stil.
Uppgivet satte sig orchen ner och väntade på en av bänkarna. Det var bara han och de två dvärgarna i
rummet. Tiden kröp fram och efter en halvtimme som kändes som flera dagar reste sig den andra dvärgen
och ropade ”Nummer sju.” Grock blev visad till ett litet kontorsrum där en alv satt bakom ett blankpolerat
skrivbord. ”Herr Grock förmodar jag” sa alven, ”Sitt ner”. Grock grymtade till svar och satte sig på stolen
mittemot skrivbordet. Stolen knakade av hans tyngd men verkade hålla.
”Mitt namn är Elirond Glitterskog och jag är er nya handledare”. Alven snörpte på munnen och blängde på
orchen. ”Ni kommer blöt och smutsig till en intervju”, sade han, ”jag tror inte ni tar det här på allvar herr
Grock”.
Grock bet ihop käkarna så hårt att musklerna på den breda nacken svällde. ”Jag blev tvungen att simma hit”,
morrade orchen mellan sammanbitna tänder.
”Även om fysisk träning är karaktärsdanande så finns det en tid och plats för allting”, sa alven.
”Men vi kan återkomma till er dåliga hygien senare. Jag kommer nu att ställa några frågor för att ta reda på
era förmågor, om ni har några”. Alven prasslade med pergamenten på skrivbordet och började utfrågningen.
”Utbildning?” ”Tio års svärdsträning hos mästaren El´rachid och åtta års officersträning i Aragash arme”,
sade Grock med tydlig röst och sträckte på ryggen.
”Ingen utbildning”, sa alven och gjorde en anteckning på ett pergament.
”Tidigare anställningar?”.
”Tio år som menig och tjugo år som officer i Aragash den svartes arme”, sade orchen. Den här gången med
lite osäkrare stämma. ”Ingen erfarenhet”, kom svaret och ännu en anteckning gjordes på pergamentet.
”Jag tror jag har något som kan passa”, sade alven, och letade bland sina pergament.
”Här har vi det. Vi sätter ihop ett arbetslag som ska bygga upp bron ut hit”.
”Men varför rev ni då bron”, sa orchen uppgivet.
”För att vi behövde stenen för att bygga en arbetsförmedling så att vi kan sätta ihop arbetslag”.
Resten av intervjun fortsatte i en dimma för Grock. När han två timmar senare lämnade kontoret var han helt
tom inombords. Inställelseordern till arbetslaget följande vecka gjorde honom inte gladare precis.
Med en suck lämnade orchen arbetsförmedlingen och begav sig hemåt.
När Grock slutligen kom hem, trött, smutsig, blöt och hungrig väntade en överraskning på honom. Ett paket
med stadens sigill låg utanför dörren till hyddan.
Med onda aningar lade Grock ifrån sig skölden och yxan för att öppna paketet.
Inuti fanns ett brev och en tjock läderinbunden lunta.
Efter att läst brevet sjönk han ner på marken när tröttheten och uppgivenheten tog överhanden.
Där satt han och tänkte på gamla tider för förtränga innehållet i brevet.
Dags att deklarera!!
Det nybildade skatteverket har i sin oändliga vishet beslutat att alla innevånare ska deklarera.
Detta för att en rimlig skattesats per innevånare ska kunna
bestämmas.
Instruktioner för
deklarering medföljer detta brev.
Mottagaren av detta brev, Grock Alvbane skall inlämna ifylld deklaration till skatteverket senast tre
veckor från dagens datum.
Underlåtenhet att lämna in deklaration eller felaktigt ifylld deklaration resulterar i prygel och sex
månaders fängelse.
På marken , som ett hån, låg den fyrahundra sidor tjocka regelboken för deklarationen.