Ont och gott

Harad Du´r sprang.

Han som var gardeskapten för elitvakten och dekorerad av härskaren själv

sprang för livet. Men inte sitt eget liv.

Budbärare hade burit med sig nyheter från öster.

Fienden hade återigen börjat röra på sig. De gjorde räder över gränsen där

de brände och plundrade oskyldiga bondbyar i utkanten av riket.

En av byarna i området var hans klans by. Hans fru och barns hem.

Kaptenens häst hade stupat av en pil några timmar tidigare. Fiendespejaren

som avlossat den skulle inte skjuta några fler pilar.

Tyst förbannade han arvfienden som sedan urminnes tider jagat hans folk

för deras ras skull. De skulle inte vara nöjda förrän de utplånat klanerna rike

och spritt sitt folk från kust till kust.

Han tvingade sina plågade muskler att fortsätta framåt. Han hade sprungit i

timmar och även för en av elitvakten fanns gränser för kroppens resurser.

Han började nu närma sig bekanta trakter. Det karga stäpplandet med torrt

gräs började sakta bytas ut mot grönt gräs och buskar. Han närmade sig

hemmet. I fjärran skymtade han floden som passerade förbi byn.

Det var då han kände lukten av brandrök.

Det började skymma och han fortsatte ner mot vadstället samtidigt som

solnedgången började måla himlen röd vid horisonten.

Han började vada över floden och det iskalla vattnet stack som nålar i

hans utmattade muskler. När han började närma sig bortre stranden

hörde han röster och skratt på avstånd. Han steg upp på stranden och

började följa stigen som ledde mot byn. När han kom in i dungen som

omgav byn började han smyga med nerverna på helspänn. Ljuden av rop

och skratt blev högre när han närmade sig skogsbrynet. Nu började mörkret

falla på allvar men istället lystes landskapet upp av eld. Framför honom låg

hans by, det som var kvar av den. Husen brann för fullt och han såg kroppar

som låg här och var på marken. Några figurer rörde sig i utkanten av byn och

han förstod att det var därifrån ljuden kom. Han drog sitt svärd och började

röra sig mot gruppen.

Han hade känt igen två av kropparna i närheten och med sin familjs döda

kroppar på näthinnan brydde han sig inte längre om vad som hände med honom.

Han närmade sig gruppen och såg att det verkligen var några av fiendesoldaterna

som skrattande skickade en vinlägel mellan sig. De var sju stycken men han

brydde sig inte om antalet. Om han bara tog en av familjens mördare med sig så

skulle han gå hädan med ett leende på läpparna.

Han gjorde sig redo för anfall och hela hans jag var fokuserat på fienden. Ett ljud

bakom honom fick honom att virvla runt med svärdet höjt.

Det var redan för sent. Ett skarp ljus fyllde hela tillvaro. Det var det sista han såg i

denna världen.

****

Magikern Elrondo den Vite blåste bort några sotflagor från handen som just kastat

en eldboll. Gnistor av magisk energi dröjde sig kvar några sekunder innan de blinkad

till och försvann. Stanken från det förkolnade liket stack i hans näsborrar.

”Bra siktat.” sa alven Glimorin. ”Jag beklagar bara att jag inte hann sätta en pil i

avskummet först. Durkin leder med femtioen mot femtio dödade orcher.”

Han spottade på kroppen och det enda som störde skönheten i hans perfekta ansikte

var hånleendet på hans läppar.

”Än så länge leder min yxa över din båge.” sa dvärgen Durkin. ”Men vårt fotfolk

är nästintill värdelöst. Det där djuret var på väg att överraska dem. Det var tur vi kom

tillbaka när vi gjorde.” Han drog sig tankfullt i skägget. ”Men jag skulle inte ha något

emot en klunk av det där vinet.”

”Jag hade rätt.” Utropade Elrondo. ” Om vi dröjde oss kvar i närheten så skulle fler

av odjuren komma springande. De har inte känslor som vi men de har flockbeteende

och skyddar sina egna.”

”Ännu en seger för de goda och rättfärdiga. Må alla mörkrets varelser brinna i helvetet

i evighet. Vi ska driva ut dem i havet och de ska för alltid försvinna från de rättfärdigas

rike.” Paladinen hade ett nästan extatiskt uttryck i sitt hårda ansikte. När elden speglade

sig i hans välputsade rustning såg han själv ut som något hämtat från helvetets djup.

”Bra sagt min store vän.” sa Glimorin. ”När vi tagit hand om orcherna är det trollens

tur. Det var länge sedan jag var på trolljakt.” Alven slickade sig lystet om läpparna.

”Orcher, troll, svartalver och vampyrer. Bort med alla ondskans väsen om du frågar

mig.” sa dvärgen. ”Men nu är det väl dags för lite vin?” Småskrattande började gruppen

röra sig bort mot fotsoldaterna och den hägrande vinlägeln.

***

Framåt natten så falnade elden och mörkret sänkte sig över ruinerna av byn.

Samhället som på orchspråket hette ljusets hemvist hade varit ett sprudlande samhälle.

Man hade bedrivit handel med grannbyarna. Fiskare, bönder och hantverkare samsades

och hjälptes åt. Man hade till och med en skola där en gammal kvinna lärde orchbarnen

att läsa, skriva och räkna. I samlingshyddan där man också tillbad sina gudar hade man

varje dag bett om att bli förskonade från de tre onda folken. Alverna, människorna och

dvärgarna. Men det hade tydligen inte varit till någon nytta. På den frusna marken låg

kroppen av Harad Du’r. En gång en god man, make och far. En tapper krigare och en

ledare med sina underordnades respekt. Nu vilade han här tillsammans med kropparna

av åttiofem män kvinnor och barn.

***

En ny dag grydde. Ute i världen fortsatte kriget som det brukar göra.

Båda sidor ansåg sig rättfärdiga. Solen spred sin livgivande värme över onda och goda.