Mötet

Skymningen sänkte sig över Vattnastad.

Borgarna stängde igen sina handelsbodar och butiker. Snart skulle stadsportarna

låsas för natten. Några sista resande skyndade sig in i staden för att inte bli fast

utanför stadsmuren tills nästa morgon. Medan affärskvarterens gator tömdes på folk

så började andra delar av staden vakna till liv. Pubar och ölstugor öppnade.

Från nöjeskvarteren började det höras musik och högljudda röster.

På värdshuset Skrattande Geten var kommersen i full gång. I skänkrummet satt redan

några gäster och åt kvällsvard. Ett par servitriser serverade vid borden och fick värja sig

från fräcka förslag och tafsande fingrar. Ett stort bergstroll stod med armarna i kors till

höger om bardisken. Om någon gick för långt skulle han få uppleva en ofrivillig luftfärd ut

på gatan. Bartendern fyllde på ölstopen till tre surmulna dvärgar och försökte samtidigt

föra ett samtal med sin kollega. Konversationen blev ganska ensidig men trollet svarade

med några enstaviga ord då och då. För att vara ett troll vara han väldigt pratsam.

Till vänster om bardisken fanns en dörr som ledde in till en privat matsal.

Den var bokad för kvällen och sällskapet därinne var involverade i en allvarlig diskussion.

Runt matsalsbordet satt en brokig skara. Två dvärgar iförda brynja och med skägg ner

till midjan satt på ena sidan av bordet . På andra sidan trängdes en orch med ett skogstroll

vars storlek krävde att han satt på två stolar. Ändå knakade de betänkligt under hans tyngd.

Uppkrupen på bordet satt en vätte med benen i kors och tittade liksom de andra på talaren.

Vid ena kortsidan stod en väldig krigare. Iförd stål och läder, med ärr, tatueringar och ett

vildvuxet skägg så var han en imponerande gestalt.

Nu sträckte han på sig med lågande ögon, slog ena näven i bordet och fortsatte prata.

”Jag tror du har fel, Dundrik. När prinsessan Elena avvisar hertigens frieri är det inte av brist

på kärlek. Kalla mig en romantiker men jag tror ändå att de kommer att återförenas en dag.”

För att understryka sin mening lyfte han upp en bok med skära pärmar och viftade med den.

Boken med titeln ”Prinsessans val” försvann nästan i hans väldiga näve.

”Tyvärr kan jag inte riktigt hålla med dig, Baldur”, sa dvärgen Dundrik, ”Jag tror att hennes

känslor för stallpojken djupnar till kärlek efter att Hertigen reser hem till sitt gods”.

”Ta det lugnt nu pojkar”, sa den andre dvärgen för att lugna ner de upprörda känslorna.

”Jag ska ta lite mer kamomillte. Är det någon annan som vill ha?”.

Vätten nickade och dvärgen reste sig och gick bort till eldstaden för att fylla på de två kopparna

från tekannan. Samtidigt reste sig vätten upp och proklamerade med sin ljusa röst.

”Jag tror inte en prinsessa skulle falla för en stallpojke. Däremot tror jag att hennes vänskap

med greven kan övergå i kärlek trots åldersskillnaden. Hans vishet och erfarenhet skulle balansera

hennes impulsivitet när hon blir drottning”.

Nu ställde sig orchen upp och drog in andan för att ge sin åsikt om boken. Innan han hann yttra sig

så slogs dörren upp och ett par berusade män raglade in i rummet. Sällskapet reagerade snabbt.

Tekoppar och böcker gömdes under bordet . Orchen skrek åt männen. ”Ut. Vi planera nästa uppdrag”.

Baldur grep sitt svärd som stod lutat mot väggen och började hotfullt röra sig mot männen.

Även i sitt berusade tillstånd så hade inkräktarna tillräcklig självbevarelse drift för att snabbt förpassa

sig ut genom dörren. Krigaren stängde den efter dem och den här gången reglade han den också.

Nu när ordningen var återställd fortsatte bokklubben sitt veckomöte.

”Jag tror prinsessa välja trollkarl. Trollkarl göra kärleksdryck”, sa orchen.

”Intressant åsikt Glakk ”, sa Baldur, ”Men jag tror inte vi ska förbise…”.

Diskussionen fortsatte till långt in på natten. Nästa dag skulle medlemmarna återgå till sitt vanliga

våldsamma och farliga liv. En kväll i veckan fick de dock dryfta sitt hemliga läsintresse för likasinnade

och känna en inre frid.