Morgonen

Det var morgon. Karl öppnade ytterdörren och gick ut på verandan.

Han kisade lite i det skarpa solljuset innan ögonen vande sig.

Han tog ett djupt andetag och njöt av den friska luften och blomdoften.

Framför honom bredde trädgården ut sig prunkande med nyklippt gräs,

blomsterrabatter och äppelträd. Bortom det rödmålade staketet fanns

grusvägen och bakom den började skogen.

Förutom fågelkvittret och humlornas surr var det knäpptyst. Inga bilar

eller människor inom hörhåll. ”Jag kanske skulle gå ner till sjön och ta

mig ett bad”, tänkte han. Det var då ångesten tog honom. Han sjönk

ihop på verandan och alla minnena som han tillfälligt förträngt kom

tillbaka. ”Vad håller jag på med”, tänkte han. På skakiga ben reste

han sig upp och sa med sprucken röst, ”Dator avsluta simulation

alfa tre”. Karls synfält blev dimmigt några ögonblick medan implantatet

vid hans skallbas utförde ordern och verkligheten flödade in i hans

medvetande.

Karl satte sig upp och justerade ryggstödet på stolen i upprätt läge.

Det knakade hörbart i hans rygg när han sträckte på sig. Hur länge

hade han varit borta den här gången?

Kommando centralen på kolonisations skeppet ”Hoppet” var lika

bekant och tråkig som alltid. Den ensamma befälsstolen, de sex

dataskärmarna och de gråmålade väggarna. Fuktdroppar på

väggarna bevisade att luftkonditioneringen och de livsuppehållande

systemen inte fungerade riktigt lika bra efter alla år. Karl behövde

inte plocka fram skeppets kronometer för att veta att skeppet varit

på väg i 120 år 13 veckor och 14 dagar. De var halvvägs. Halvvägs

till en ny början på en oförstörd planet. Han visste också hur långt

det var kvar av hans tjänstgöringsperiod. Nästan fyra år. Han hade

bara avverkat en femtedel av tiden. Sedan skulle han väcka en annan

ur besättningen från hypersömnen. Efter en veckas introduktion av

ersättaren skulle han själv sövas ner igen. Tillsammans med de 3000

kolonisterna skulle han sova en drömlös sömn tills han väcktes när

skeppet var i omloppsbana runt deras nya hem.

Om han inte blev galen först. Eller beroende av data simulationerna.

Det hade hänt förr att folk glömde bort att äta och svalt ihjäl

uppkopplade till en drömvärld. Simulationerna var tänkta att vara ett

botemedel mot tristessen ombord men Karl önskade att de inte fanns.

Frestelsen var för stor att glida bort i en fantasi värld. Men han skulle

skärpa till sig.

Han skulle inte tänka på att han var ensammare än någon människa

varit tidigare. Han skulle inte tänka på att han färdades genom rymden

på ett två kilometer långt rymdskepp eller att den närmaste vakna

människan var tjugofem ljusår bort. Han skulle inte tänka på att det

bakom den en decimeter tjocka väggen av titan och kompositmaterial

fanns död i form av kyla mörker och vakuum. Han skulle inte tänka på….

Kallsvetten bröt fram i pannan på Karl och rann längs ryggraden.

När yrseln och frossan grep honom gav han efter för begäret.

”Bara en simulation till kan väl inte skada”, sa han till sig själv.

”Dator kör simulation beta fem”, lyckades han få fram mellan hackande

tänder.

Det var morgon. Karl öppnade ytterdörren och gick ut på verandan.

Han kisade lite i det skarpa solljuset innan ögonen vande sig.

Framför honom bredde det gnistrande vinterlandskapet ut sig.

Han tog ett djupt andetag och den kalla friska luften fick honom att hosta till.

I fjärran skymtade han alpernas snötäckta toppar. ”Jag kanske skulle ta och

åka lite skidor” sade han för sig själv. ”Tvåmila spåret och lite matsäck.

Varm choklad och ostmackor är inte så dumt”

När Karl lite senare gick bort mot skogen med ryggsäck på ryggen och

skidorna över axeln fick han en konstig känsla.

Ett ögonblick fick han för sig att han drömde, att den underbara morgonen

inte var verklig. Men så gick känslan över. Han ryckte på axlarna och gick

vidare ut i det vackra vinterlandskapet.