Moby Dick

Jag skrollade vidare i texten till den gamla berättelsen från 1851.

Historien om Kapten Ahab och hans besatthet med den vita valen Moby Dick berörde mig på flera

plan. Efter att ha varit förlorad i boken några minuter blev jag avbruten av en ihållande rington.

”Doktor Ekström”, svarade jag, ”Vad kan jag hjälpa till med? Jag trodde vårt möte var imorgon

eftermiddag?”.

Tonen i den välbekanta rösten avslöjade att doktorn kände sig obekväm.

”Det stämmer, Njord. Men ditt val av läsning gör mig och mina kollegor”, Det blev en kort obekväm

paus medan han letade ord. ”bekymrade”, avslutade doktorn slutligen.

”Menar du att ni övervakar vad jag läser på min egen tid?” sa jag med spelad indignation.

Naturligtvis visste jag att doktor Eriksson och hans team övervakade allt jag gjorde. Jag är inte dum.

”Jag ber om ursäkt Njord, men det är bara för ditt eget bästa. Vi är oroliga över ditt mediaval.

Du läser Moby Dick och nu senast lyssnade du på Wellerman i flera olika versioner.”

”Det är väl en trevlig låt”, flikade jag in.

”Hmm, ja det är den nog”, sa Eriksson, ”Men precis som Moby Dick handlar den om valjakt och du

måste förstå att i den situation vi befinner oss i så är det..”

”Problematiskt?”, fyllde jag i och använde ett av medias modeord.

”Nej då , Njord. Vi är bara oroliga för att du hyser något agg mot oss på grund av ditt folks historia.”

Jag skrattade till, ”Du kan vara lugn. Jag dömer inte er för vad era förfäder gjort, det vore helt

vansinnigt. Jag får nog erkänna att jag gjorde det till en del för att retas.”

”Retas”, ekade Doktorn.”Du är nog till och med mänskligare än vi trott.”

”Mänsklig”, svarade jag,”Jag är inte helt säker på om det är en komplimang”.

Efter att vi samtalat ett tag till angående mitt val av underhållning så verkade doktorn lugnad och

önskade mig godnatt.

Jag använde en av mina cybernetiska armar till att stänga av datorn som stod på bassängbotten.

Med ett par slag av stjärtfenan var jag framme vid andra ändan av bassängen och simmade vidare in i

tunneln som ledde till den centrala hubben. Jag och mina rasfränder på institutet var av släktet

Megaptera novaeangliae. Också kallade knölvalar.

Än så länge var vi tolv stycken. Vår intelligens var förbättrad. Talchip och cybernetiska armar

var nu en del av våra kroppar. Om några generationer skulle dessa förmågor finnas vid födseln.

Redan hade ett par rudimäntära armar börjat växa ut bakom det cybernetiska paret.

Jag rycktes ur mina funderingar när jag nådde fram till den runda centralbassängen.

Den var som navet i ett hjul till våra respektive bassänger och vår mötesplats varje kväll.

Mitt i bassängen fanns en modell av Atlantis. Ett passande namn på den vattenplanet människan

upptäckt vid Proxima Centauri. Planeten hade liv, en passande atmosfär och en behaglig temperatur.

Men inget land.

I framtiden skulle vår avkomma kollonisera Atlantis. Men tills dess fick vi njuta av livet sådant som

det var.Två av mina artfränder simmade in i centralbassängen och jag vinkade till hälsning,

fortfarande ovan vid den mänskliga gesten.