Jag vaknade av skrällandet från den mekaniska väckarklockan.
Även om vi har elektroniska väckarklockor i lager så är det ransonering av onödig elförbrukning i
Luftstaden. Trots att vi har solceller och ett fusionskraftverk så vill vi inte tära mer än nödvändigt på
utrustningen. Den är trots allt femhundra år gammal.
Jag rullade ur den väggfasta sängen och sträckte på mig så långt jag kunde innan mina händer nådde
taket i den lilla hytten. Runtomkring mig hördes de välbekanta ljuden av staden. Motorernas
brummande och vinandet av vinden utanför den tunna väggen. Jag huttrade lite. Det var kallt i
hytten. Vi var ett par tusen meter upp från havsytan. Väggarna räckte inte riktigt till för att hålla
kylan borta.
Jag tuggade i mig ett par brödskivor och drack lite vatten. Sedan vaskade jag av mig och borstade
tänderna vid det lilla tvättstället i hytten. Jag borde väl vara tacksam över att jag har ett så
privilegierat jobb att jag har rinnande vatten i hytten och slipper dela den med någon annan.
När jag tagit på mig uniformen lämnade jag hytten och började promenaden till kommando
centralen. Jag tog vägen förbi skrov tres heliumbehållare. Det var ingen genväg men jag blev alltid
lika imponerad av att passera under de väldiga heliumballongerna som hjälper till att hålla staden
flygande. När jag
promenerade längs ytterväggen så lät jag blicken svepa över väggytan.
De svarta kompositpanelerna såg fortfarande nya ut trots att de tillverkats på
jorden innan avresan.
På några ställen var de lappade med inhemsk metall som redan börjat rosta efter bara några år.
Som så mycket annat hade vi inte teknologin för att nytillverka panelerna. Vi fick lappa och laga tills
den dag vi fick ersätta dem helt. Till sist skulle hela staden vara utbytt en detalj i taget.
Jag tog en lejdare ner från ballongdäcket och fortsatte genom en korridor med sovsalar tills jag kom
fram till hiss A3. Jag tryckte på knappen märkt G3 och väntade medan hissen gjorde sin knarrande och
skakande resa ner till mittengondolens nedersta våning där kommando centralen låg. Jag var nu mitt
under Luftstadens mittersta skrov. Som så ofta när jag tänkte på den förundrades jag över vilket
underverk luftstaden var. De fem väldiga sammanbyggda zeppelinarskroven med sina interna
heliumfyllda ballonger. Solcellerna ovanpå skroven och fusionsreaktorn i skrov tre. De tjugofyra
elmotorerna i sina gondoler som transporterade staden genom lufthaven. Inne i skroven och i
gondolerna finns plats för en hel stad. Över femtusen människor bor och arbetar i staden.
Och den är bara en av trettiofyra stycken liknande städer. Sorgset så mindes jag den trettifemte
staden och den katastrof som ändat den. Men det var långt innan min tid.
Med en liten duns så stannade hissen på rätt våning och gallergrinden öppnades. Som vanligt var jag
glad över att komma fram. Det hände allt för ofta nuförtiden att hissen fastnade på vägen.
Jag gick ut ur hissen, korsade korridoren och kom in i kommandocentralen.
Jag nickade kort till de fyra officerarna som var i tjänst och fick grymtningar till svar. Det var som
vanligt ganska lugnt så här tidigt på morgonen. Jag gick över till min arbetsstation, satte mig i den
nedsuttna stolen och rörde på musen så att skärmsläckaren avaktiverades på de tre dataskärmarna.
Mitt jobb är allt annat än glamoröst men det drar in en liten lön och det ingår en privat hytt. Jag
analyserar seismisk data från våra sonder på havsbottnen. Denna data säljer vi sedan till havsfolket
och båtfolket tillsammans med väder rapporter och kartläggning av havsströmmar.
Vi i luftstäderna har en unik överblick över vattenvärlden Aqunatis som båtfolket och havsfolket saknar.
Nu, över femhundra år efter kolonisationen är förhållandet mellan folken ganska frostigt, men som tur
är fortsätter handeln. Eftersom det inte finns något territorium som de andra vill ha så finns det ingenting
att slåss om. Vi vill inte lämna våra trygga städer för ett liv på de stormiga haven och vi kan inte andas
under vattnet som havsfolket.
Luftstäderna är de som bäst hade behållit det tekniska kunnandet sedan kolonisationen.
Vi handlar med information och de varor vi tillverkar i våra fabriker. Båtfolket i sina flytande städer handlar
med fisk och grönsaker från sina flytande bondgårdar. Havsfolket handlar med malm, gas och olja från sina
gruvor och borrtorn på havsbotten. Havsfolket är de som vi har svårast att förhandla med.
De är så genmanipulerade så att de nästan är en ny ras. Förändringen verkar gå bortom gälar och simhud.
De verkar inte längre tänka som vi. Ibland undrar jag varför jorden sände tre kolonisationsskepp till en
planet helt utan land. Eller varför de tre
skeppens kolonister valde så olika sätt att tackla problemet. Men jag lär aldrig få veta. Det finns inget som
avslöjar detta i våra bibliotek och de andra folken vakar girigt över sin kunskap och ger oss inte tillgång till
sina databaser. Det var när jag satt där tillbakalutad kontorsstolen med ett halvt öga på utskrifterna på
skärmarna som jag upptäckte något som för alltid skulle förändra livet på planeten.
Jag gick från halvsovande till klarvaken på ett ögonblick när jag förstod vad jag såg. Det kunde inte vara sant.
Men efter ännu en titt på siffrorna var det ingen tvekan. Ett stort vulkanutbrott skulle snart börja spy ut lava
på havsbotten. Som tur var så var utbrottet inte i närheten av någon av havsfolkets städer. Jag borde meddela
ledningen om upptäckten, men inte än. Jag matade in uppgifterna i ett annat program och startade en
simulering. Resultaten var inte alls vad jag väntade mig. Lavan som pressades ut ur jordens innandömen skulle
när den svalnade bilda en ö. Stor som Island på Jorden om du kan din Jordgeografi. Aqunatis skulle få sin första
landmassa. Innan jag började glädjas åt upptäckten så kom jag på att det inte var det enda som skulle inträffa
för första gången. Tills nu hade folken inte haft något att slåss om. Ingen hade något territorium de andra ville
ha. Men nu fanns det snart land. Som alla ville behärska. Aqunatis skulle få sitt första krig.