Kyrkan

Mattias huttrade till där han satt i bilen. Några droppar svett rann längs med ryggraden och T-shirten

klibbade fast på ryggen. Det var bara några minuter sedan han gått den korta promenaden till garaget

i den tropiska värme som för tillfället rådde i Sverige. Denna förbannade sommar.

Bara för att överleva hade han satt sig i sin Hyundai i30 och bara åkt iväg planlöst.

Bilens AC fick gå för fullt. I 18 graders värme började hans hjärna fungera igen. Tyvärr.

Tankarna började återvända till det eviga mörker som var hans liv. En ensam medelålders man.

Inga föräldrar, ingen släkt och inga vänner. Troligen hade han heller inget jobb efter semestern.

Bilsätet knakade när han ändrade läge på sin omfångsrika kropp.  

 

En lätt huvudvärk gjorde sig påmind bakom hans högra öga.

En rest efter gårdagens migränattack, Huvudvärk och illamående blir knappast bättre när ens hus

förvandlats till en bastu. Denna helvetes sommar. Sverige brann.Hundratals skogsbränder.

Och politikerna hade i årtionden monterat ner brandskydd, försvar och allt annat som en gång fungerat.

"Låt det brinna", tänkte han. "Låt hela världen brinna".

 

Ibland funderade han på att göra slut på allt. Kanske vore det bäst så. Mattias slog på radion i hopp

om att hjärndöd pop och medioker rap skulle distrahera honom. Han körde vidare alldeles för fort på

små vindlande landsvägar. Skog, åkermark och små röda stugor.                                                                   

Allt var så vackert så han kunde spy åt det. Snart tappade han räkningen på hur länge han kört och han

hade ingen aning om vart han var på väg. Bilen höll 120 km/h över ett backkrön när den skarpa kurvan

efter krönet överraskade honom. Mattias ställde sig på bromsen och lyckades precis få stopp på bilen

innan den for ut i skogen.   

 

När han satt där i bilen med adrenalinet pumpande i kroppen såg han något

vitt skymta mellan träden. Någonting drog hans blick mot det. Han undrade vad det kunde vara som

syntes mitt ute i skogen. Mattias lade i första växeln och körde vidare. På en ingivelse svängde han in

på en knappt synlig grusväg för att stilla sin nyfikenhet. Den var så smal att två bilar omöjlig kunde

mötas där. Grenar skrapade mot bilens båda sidor när den rullade framåt mot det okända. Efter ett

par minuters färd tog vägen slut vid en glänta i skogen.  

 

Där låg den. Det var nog den minsta kyrkan han sett. En liten stenkyrka med ett lågt torn i trä.

Mattias slog av tändningen och öppnade bildörren. Hettan slog emot honom som en vägg.

Han steg ut ur bilen och sträckte ut ryggen så att det knakade. Därefter ställde han sig lutad mot bilen

och tittade intresserat på kyrkan.  

 

Han såg troligen ganska malplacerade ut, där ute i skogen. En man klädd i kakifärgade knälånga

shorts och en Metallica T-shirt. När han vände sig om för att stänga bildörren fick han en skymt av sin

spegelbild i sidorutan. Fyra dagars skäggstubb och det rufsiga cendréfärgade håret med stänk av grått

fick honom att se ovårdad ut. Han hatade sig själv.  

 

Mattias självdestruktiva tankar avbröts när hans uppmärksamhet åter riktades mot kyrkan.

Det var något som inte stämde. Där han stod var det långa gräset brunt och förtorkat. Träden och

buskarna runt gläntan var vildvuxna. Vägen han kommit på var nästan igenväxt och det fanns inga

vägskyltar som visade vägen till kyrkan. Ändå så var den nykalkad och målad. Kyrkan glänste vit mot

de torra träden i bakgrunden. Men det var inte det konstigaste. Några meter ut från kyrkoväggarna

var gräset grönt och frodigt. Hade någon varit och vattnat gräset vid en tillsynes övergiven kyrka?   

 

Mattias gick närmare. När han beträdde det gröna gräset så var det som han gick genom en barriär.

Det var svalt, lika svalt som det varit i bilen. Tystnaden var så kompakt så att det susade i hans öron.

Mattias tog ett steg bakåt. Bastuvärme. Framåt, svalka. 

 

"Jag har väl inget att förlora på att gå vidare ", tänkte han. För första gången på länge kretsade

Mattias tankar runt något annat än självförakt. Han rundade kyrktornet. På kyrkans långsida fanns en

liten utbyggnad som verkade vara ett porthus. Mattias traskade fram till det. Mycket riktigt fanns där

en dörr. Han kände på den och till hans förvåning var den olåst.  

 

I dagens Sverige gick inte kyrksilver säkert och det var sällsynt att kyrkorna var öppna.

"Det var annat när jag var barn", tänkte han. Mattias öppnade dörren och gick in. Trots att dörren och

gångjärnen såg mycket gamla ut så öppnade den sig utan minsta lilla knarrande.

 

Det lilla vapenhuset var spartanskt inrett med en grovt tillyxad bänk vid ena väggen. På ett litet bord i

ett hörn låg några gamla biblar. På de kala vita väggarna satt ett par ljushållare i järn med tända stearinljus.

Ljusen var vapenhusets enda ljuskälla. Ändå kunde han se alla detaljer tydligt. Rakt fram  fanns ett dörrvalv

med en grov trädörr som måste vara många hundra år gammal. Bara låsmekanismen vägde nog flera kilo.

Han gick de få stegen till dörren och steg in i kyrksalen.   

 

Stenvalv med målade utsmyckningar bar upp taket. På ena kortsidan fanns en liten orgel. På den andra

kortsidan fanns ettvalv med vackra väggmålningar och ett litet fönster. Där stod också altaret med ett

krucifix. Längs med ena långsidan fans nio kyrkobänkar. På sidan där han kommit in i kyrkan fanns bara

sex stycken bänkar då dörröppningen stal en del plats.   

 

Mattias stod där ett tag och bara njöt av lugnet. Han insöp den angenäma lukten av ålder som bara finns i

mycket gamla byggnader. Även kyrkosalen var upplyst av steariljusljus i vägghållare. Dessutom föll ljus in

genom kyrkfönstren på långsidorna. Han började känna av en behaglig trötthet. Kanske efter resan eller av

lugnet i kyrkan. För att vila benen gick han fram till den närmaste kyrkbänken och satte sig. Utan att ens

fundera på varför så gjorde han något han inte gjort sedan han var en liten pojke. Mattias böjde huvudet,

knäppte sina händer och bad.

 

"Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn."

 

Ljus började stråla in genom fönstret bakom altaret.

 

"Tilkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen"

 

Ljuset ökade i styrka och fick krucifixet att glänsa som av en inre glöd.

 

"så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag,"

 

En ton började ljuda i kyrka hög, ren och vacker.

 

"och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,"

Ljuset från fönstret försvann som om solen gått i moln men krucifixet fortsatte glöda.

 

"och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo."

 

Krucifixet lyste starkare och starkare.

 

"Ty riket är ditt och makten och härligheten, i evighet."

 

Som om någon tryckte på en knapp försvann allt annat ljus. Kyrkan var höljd i mörker förutom det lysande

korset.

 

"Amen"

 

Tonen tystnade och krucifixet slutade glöda. Mattias satt i totalt mörker.Han visste inte hur länge han

satt där. Ett totalt lugn uppfyllde honom men han var ändå full av energi. Smärtan i huvudet och ryggen

hade försvunnit tillsammans med ångesten. 

 

Efter en minut eller en evighet började det ljusna. Mattias var höljd i dimma men kunde urskilja former i

det vita. Så bleknade dimman bort.

 

Allt hade förändrats. Kyrkans murar var bara ett par meter höga. En primitiv lyftkran av grova stockar

hade riggats upp vid muren. Ett par män halade med hjälp av lyftkranen upp ett stenblock mot murens

krön. Där satt en murare gränsle och strök på murbruk från en hink. Flera stenhuggare  förberedde

stenar för muren. Andra män yxade till stockar och plankor. Arbetarna var klädda skjortor eller tunikor i grovt

tyg oftast i brunt men även i andra färger. De hade benkläder men inte alla hade skor. Efter vad han kunde

bedöma var det medeltida kläder. Där altaret tidigare stått stod en munk i en lång brun kåpa och en man i

finare kläder. Herremannen var klädd i rött och blått med en mantel över axlarna. Ett kort svärd hängde

vid hans bälte. Mannen som såg ut att vara i femtioårs åldern med ett långt skägg med en hel del grått i.

Han verkade ha en livlig diskussion med munken över en ritning på ett pergament. Mattias visste inte hur

det gått till men han förstod att han hade förflyttats till tiden när kyrkan byggdes.

Det kunde naturligtvis vara en dröm, men allt var för detaljerat. Detaljer, ljud och lukter.   

 

Lukter ja. Arbetarna hade inte dagens hygienvanor. Männen rörde sig så nära att han kände lukten av

otvättade kroppar men de verkade inte se honom.

"Hallå där", sa Mattias och ställde sig i vägen för en stor, grov björnliknande man med ett enormt skägg.

Mannen gick bara rakt på honom. Mattias kände ett ögonblicks kyla när personen likt ett spöke passerade

genom honom. Men kanske är det

jag som är spöket här, tänkte Mattias. Kanske höll han på att förlora förståndet.

 

Var det så här det kändes att bli galen? 

 

Ingen av medeltidsmännen verkade se honom. Han var osynlig för dem. Mattias fokuserade blicken på sig

själv. När han såg ner på sin kropp var den suddig. Mattias höll upp sin hand framför ansiktet. Genom

handen skymtade han byggarbetsplatsen som genom ett immigt fönster.  Han satt fortfarande ner även

om det inte fanns någon kyrkbänk där längre. Det var som om luften hårdnat till en sittplats. 

 

"Det är kanske dags att utforska lite", tänkte Mattias. Om det var verkligt så

vore det dumt att inte ta chansen och det borde vara ofarligt så länge de här människorna inte såg honom.

Han kände ett styng av ångest när hans tankar snuddade vid hur han skulle ta sig hem igen. Tänk om han

var dömd att stanna här som ett spöke från en annan tid? Sedan tvingade han bort de negativa tankarna

och reste på sig. Mattias gick bort till öppningen i muren där dörren skulle finnas om några hundra år.

Han tog ett steg framåt och studsade tillbaka. Något hindrade honom från att lämna kyrkan.

Han sträckte försiktigt fram handen.Trots att ingen barriär syntes så stoppades handen av en kall yta.

Den kändes helt plan utan porer eller ojämnheter. Som en osynlig glasyta. Det verkade som situationen var

värre än han trodde. Istället för att ha en hel medeltida värld att utforska hade Mattias värld nu krympt till

ett litet kyrkorum. När han försökte greppa sin nya värre situation råkade han ta några steg i riktning mot

munken och herremannan. Hans armbåge stötte till munken. Det tog ett par sekunder innan Mattias insåg

vad som hänt. Han hade faktiskt känt stöten. Det var då munken vände sigmot honom och såg honom rakt i

ögonen.

 

"Vik hädan demon", skrek munken och övergick sedan till att rabbla böner på vad Mattias antog var latin.

 Mannen tog också fram ett krucifix av trä som han hade haft hängande i bältet. Där stod Mattias med ett

krucifix ett par centimeter från ansiktet och munkens latinska böner som bara ökade i intensitet. En matthet

kom över honom. Mattias kände sig knäsvag och ner på marken. Efter ett tag började männen röra sig

snabbare. Munkens röst lätt som ett kassetband på snabbspolning.

Snart var rörelserna nästan suddiga. När Mattias tittade upp såg han molnen susa fram över himlen.

Han förstod att han börjat flytta sig i tiden igen. Rörelserna blev snart så snabba att det inte gick att se några

detaljer hos figurerna och från ingenstan så var dimman tillbaka och svepte in honom i vitt.   

 

Dimman lättade. Kyrkan var nu färdigbyggd men inte såsom han kände den. Den var mindre och hade ett plant

innertak. Fönstren var små och högt sittande. Väggar och tak var täckta av målningar. Predikstolen och orgeln

borta. Mattias satt kvar på golvet där han sjunkit ihop. Runtomkring honom var bänkarna fulla av människor.

Kvinnor i färglada klänningar och huvuddukar. Män i jackor och skjortor och även flera barn.   

 

Ingen av dem verkade kunna se honom. Mattias vände på huvudet. Framme vid altaret stod prästen i en

broderad prästkåpa med ett stort kors på bröstet. Gudsmannen var i full färd med en predikan

gammalsvenska. Han var för tillfället vänd mot altaret. Mattias kröp snabbt in bakom en av de bakre bänkarna.

Om alla gudsmän kunde se honom kanske det var bäst att gömma sig. I skydd bakom en bänk full av människor

kände han sig tryggare och kunde ta in scenen i lugn och ro.

 

Även i den här tiden kände han lukten av otvättade kroppar. Men den blandades med doften av rökelse

och vaxljus. 

 

Men scenen var onekligen väldigt högtidligt med de uppklädda mäniskorna och de många vaxljusen längs med

väggarna. Prästen vände sig om och Mattias duckade ner bakom bänken igen. När han hörde hur hela

församlingen ledd av prästen började be en bön så kände han sig återigen lika svag som när munken hade

fördrivet honom. Tiden snabbades upp och och sedan kom dimman tillbaka och svepte in honom i ett vitt dis.  

Efter ännu en obestämbar tid i limbo lättade dimman igen och Mattias tittade sig omkring.

 

Kyrkan var större. Man hade förlängt den i riktning bort från altaret.

Det var inte längre ett plant tak.De vackra valven han beundrat på den nutida kyrkan var på plats igen. Den här

gången var kyrkan tom förutom en ung pojke som gick runt och tände stearinljusen. En korgosse.  Pojkens kläder

var svåra att bedöma men det verkade fortfarande vara medeltid  

 

Frågan var om pojken kunde se honom. Mattias ropade och vinkade. Ingen reaktion. Sedan  gick han fram till

ojken och försökte klappa honom på axeln. Handen gick rakt igenom axeln. Han kände inget motstånd men det

var isande kallt att hålla handen inne i pojkens kropp. Mattias drog snabbt tillbaka handen. Han tog tag i

ryggstödet till bänken strax intill. Den kändes underbart solid och verklig. Korgossen verkade nu klar med sitt värv

och gick bort till kyrkdörren och öppnade den.

 

Innan pojken hunnit genom dörröpningen kastade sig Mattias fram genom pojkens kropp för att försöka ta sig

igenomsamtidigt som honom. Kylan när han dök genom pojkens kropp var förlamande. När han sedan slog i den

osynliga väggen för dörröppningen med huvudet före skrek han rakt ut av smärtan. Han studsade bakåt, tappade

balansen och ramlade baklänges. Så satt han där på kyrkgolvet igen. Smärtan klingade snabbt av. Mattias undrade

om han kunde bli skadad i sitt nuvarande tillstånd. Vad som känts som ett knäckt näsben gick över på någon minut.

Frågan var vad han skulle göra nu. Bara sitta här tills nästa gudstjänst? Mattias började redan känna sig uttråkad.  

Det fanns i och för sig en sak han kunde pröva. Mattias gick och satte sig i bänken där äventyret börjat. Så knäppte

han händerna, böjde huvudet och bad. Samma bön som förra gången. Till hans förvåning gav det resultat och den

välkända dimman rullade in.

 

När den lättat såg han att kyrkan förändrats igen. Nu hade de stora fönstren tillkommit och det fanns en orgel och

en predikstol. Det var gudtjänst igen.  De rika familjerna på första bänk hade vita pudrade peruker och kvinnorna

stora klänningar med djupa uringningar. "Troligen sjuttonhundratal", tänkte Mattias. Som tur var satt bara tre

besökare i samma bänk som honom och ingen delade samma fysiska utrymme som hans spöklika gestalt. Prästen

predikade och psalmer sjöngs. Mattias sjöng med och även om ingen märkte honom kände han sig delaktig.

Han blev nästan besviken när församlingens gemensamma bön skickade iväg honom på ännu en tidsresa.  

När tiden saktade ner förstod Mattias att han närmade sig sin egen tid. När han uppenbarade  sig började

kyrkobesökarna att fylla på i  bänkarna. Männen hade slipsar och skjortor, de bar med sig överrockar och hattar

eller kepsar.

Kvinnorna var klädda i klänningar eller kjolar med kappor och hattar. Mattias gissade på tiden runt andra

världskriget. När prästen började predika om onskan som hotade europa och hur de skulle be för soldaterna som

slogs mot tyrraniet förstod han att han gissat rätt.  Trots att de inte verkade se honom var det ingen som satte sig

i det utrymme han fyllde upp. En underlig detalj men försumbar i det stora hela. Mattias förstod inte heller varför l

ängden på tidshoppen varierade så. Var det bara slumpmässigt när han gjorde ett inhopp i historien? Hans

tankegång avbröts när tiden började röra sig snabbare igen.

 

Församlingens bön för soldaterna vid fronten hade startat en förflyttning. Den en gång så fantastiska

tidreseproceduren började kännas som rutin. Mattias nickade till ett ögonblick. Då bröts rutinen. Tiden saktade in

och han trodde att det var dags för ett nytt stopp. Men den stannade vid dubbla normala hastigheten och en bekant

figur uppenbarade sig i kyrkan. Mattias såg sig själv när han kom in och satte sig i kyrkan. "Stanna, jag vill av skrek

han i förtvivlan", men till ingen nytta.Tiden satte fart och den välbekanta dimman höljde allt i vitt. Med bävan

förstod Mattias att han var på väg in i framtiden. Medan han förfyttades in i det okända reflekterade han över

sitt eget utseende där i kyrkan. "Kommer jag ut ur det här levande ska jag komma i form" lovade han sig själv.

"Det ska bli ändring." Han var så inne i sina egna tankar att han inte märkte att dimman lättat. 

 

Kyrkan var sig lik Men den såg övergiven ut. Ett tjockt dammlager täckte hela interiören och  fönstren var smutsiga,

På golvet låg en  del skräp och några biblar utspridda. I övrigt var kyrkan intakt. Men med tanke på dammlagret

hade den stått tom i månader, kanske i flera år. När Mattias gick över golvet noterade han att han inte lämnade

några fotspår i dammet. För att testa tryckte han till en av biblarna med foten och den flyttade på sig. Vad är jag

egentligen?, tänkte han. Ett spöke? En poltergeist? Vad?     

 

Mattias gick fram till ett fönster och tittade ut. Det verkade vara mitt på dagen utanför. Skogen som omgivit

kyrkan på hans tid var borta. Så långt han kunde se genom det smutsiga fönstret bredde en byggarbetsplats ut sig.  

Stålskelett av blivande skyskrapor reste sig mot skyn. Likt väldiga urtidsdjur rörde sig grävmaskiner och dumprar

genom leran. Det verkade som en hel stad var på väg att byggas. Mattias undrade förstrött vilket år det var. Han

tyckte inte det var så stor skillnad på maskinerna från de som fanns i hans egen tid. Men hur mycket ändrade

grävmaskiner utseende år från år? Plötsligt kände han sig trött.Mattias satte sig ner i sin vanliga bänk och fäste

blicken på krucifixet vid altaret för att slippa se sin diffusa kropp, Han behövde lite andrum. Dags att fundera lite.

Varför hade han förflyttats i tiden?Eftersom han inte kunde lämna kyrkan så måste det ha något att göra med

platsen.

 

Kyrkan var en helig plats vad nu det innebar. Kanske hade platsen alltid varit speciell. Men varför just

han? Många måste ha besökt kyrkan utan att förflyttats. Annars borde det väl märkts? Eller försvann de utan

spår i tiden? Det var ingen trevlig tanke. För att undgå att resignera totalt så fick han anta att han kunde ta sig

tillbaka till sin egen tid. Om han kom tillbaka, hur länge skulle han då varit borta. En sekund? En minut? Ett år?

Hur skulle hans kropp klara sig? Låg hans kropp kvar i hans tid medan hans sinne reste. Eller följde den med honom.

Kunde hans kropp svälta ihjäl medan hans sinne var på resa så han kom tillbaka till ett dött skal. Ännu en tanke att

förtränga.Den här tankegången gav bara upphov till mer frågor.Mattias bestämde sig för att koncentrera sig på

det viktigaste.

 

Hur utlöste han resorna och gick det att kontrollera dem? Var det bönen i sig som orsakade resan eller var det

något annat? Kanske räckte det att vara övertygad om att han skulle förflytta sig för att förflyttningen skulle äga

rum? En annan oklarhet var intervallen på resorna. det verkade mer slumpmässigt vilken tid han hamnade.

Mattias började känna sig sömnig. Han var inte hungrig och behövde inte gå på toaletten. Det enda

mänskliga behov som fanns kvar när han befann sig i sin spökskepnad verkade vara sömn. Men det var inte

säkert att det hade med hans biologi att göra. Det kanske bara var hans sinne som behövde lite vila efter alla nya

intryck. Men han hade inte tid med sömn. Han behövde fundera ut....

 

När Mattias vaknade igen hade han förflyttat sig.Vid första anblick såg kyrkan ut som vanligt, Det satt tre besökare i

bänkarna. De var klädda i svarta diskreta kläder. Då började luften skimra på flera ställen i bänkraderna. Hologram

av människor blinkade till liv. Mattias förstod att många satt hemma och följde gudtjänsten virtuellt. Han såg deras

avatarer. Så den digitala utvecklingen hade fortsatt i samma riktning. Framme vid altaret blinkade ett

prästhologramtill liv. Prästavataren hade androgyna drag som inte gick att avgöra vilket kön det tillhörde.

När prästen predikade visades bilder ur bibeln i luften över altaret. När han pratade om syndafloden började ett

ihållande regn falla inne i kyrkan. Ännu ett hologram.

 

Fler effekter följde och vissa besökare försvann och andra blinkade till liv. Men om han skulle välja så föredrog han den

stämningsfulla gudstjänsten från sjuttonhundratalet.Alla besökarna höll krampaktigt i mobiltelefoner. Lite tunnare

än våra dagars men annars ganska lika till utseendet. Vissa saker hade inte förändrats. Besökarna verkade bara kunna

hålla intresset riktat mot gutstjänsten några sekunder i taget innan de var tvugna att snegla på sina mobiler.

Mattias tjuvtittade på den närmaste mobilen. Han såg datumet. 12:e Juli 2102. Samma datum som i hans egen tid.

Han såg även rubrikerna i nyhetsflödet. Krig, Förhandlingarna har strandat. Terroratack. Bombningar. När han

tittade upp på mannen som höll i mobilen så var hans ansikte tärt. Han såg ut att ha levt med rädsla en lång tid.

Det här bådade inte gott. Då hördes ett dovt muller utanför som genast följdes av sirener. Mattias sprang fram

till ett av fönstren. Samtidigt föll en skugga över kyrkan som om något blockerade solen.

  

Mattias tittade ut och såg en enorm farkost flyga förbi högt upp över hustaken. En flygande vinge med fenor och bulor

här och var. Den var mattsvart med blinkande positionsljus längst ut  på vingarna. Farkosten såg elak ut. Den måste varit

minst hundra meter lång och den var ljudlös. Den flygande vingen hann bara försvinna utom synhåll bakom husen när

marken började vibrera. Sedan började ett mullrande som tycktes uppfylla hela hans värld. Med en panik som uppfyllde

hela hans själ såg han ett svampmoln formas vid horisonten. Instinktivt kastade han sig i skydd bakom en av bänkarna.

"Ta mig härifrån", skrek han. Där han låg på golvet med armarna över huvudet växte mullrandet till öronbedövande

proportioner. Stenar och bjälkar föll ner från taket och luften var fylld med damm. Så blev hela världen vit.Förflyttning.... 

 

När dimman återlättade blev det ett antiklimax.Han låg kvar på golvet. Mattias trodde inte att han kunde skadas i sin

spökform men man  kunde aldrig vara säker. Var det en atombomb som planet släppt? En ångestklump formade sig i

magen när tanken på radioaktivitet infann sig. Kunde den skada honom. Ännu en sak som han fick försöka att förtränga.

Förhoppningsvis så kastades han framåt i tiden innan han utsatts för alltför mycket strålning. Mattias reste sig upp och

betraktade sin kyrka. Den var i ruiner. Taket hade rasat in. Delar av valvbågarna sträckte sig fortfarande mot himlen

som skelettfingrar. En väggarna hade ett stort hål i sig som av en explosion. Genom hålet såg han en slätt med döda träd

och husruiner.Några av bänkarna fanns kvar om än i dåligt skick. När han tittade sig omkring såg han något som lyste

bland bråten på golvet. En surfplatta eller en mobil. Den var tunn som ett papper och i form av en cirkel, med tio

centimeters diameter. Den såg vikt och skamfilad ut men han såg ändå hur några siffror flöt över skärmen.

12:e Juli 2132. Han hade hoppat trettio år framåt. Mobilbatterierna måste förbättrats, tänkte han.

Om den nu legat där i trettio år eller om någon hade tappat den vid ett senare tillfälle. 

Mattias böjde sig ner och försökte lyfta mobilen. Hans fingertoppar gick rakt igenom den.

Det kändes som han drog fingrarna genom vatten.

"Ett försök till", tänkte han. Han koncentrerade sig på att verkligen tro på att han skulle lyckas. Han föreställde sig att

mobilen skulle kännas solid. När han försökte lyfta den en andra gång lyckades det. Han drog med fingret över

pekskärmen. Användargränssnittet hade inte ändrats mycket. Efter lite knappande fick han fram en nyhetssida.

Den hade inte uppdaterats på trettio år men den var iallafall online. Han antog att vissa datacentraler var

helautomatiska och brydde sig inte om sådana småsaker som kärnvapenkrig. Han läste den sista rubriken som postats.  

"Europeiska federationen ställer ultimatum till Ryssland. Hotar stoppa anekteringen av Finland med vapenmakt."

Mattias tappade koncentrationen och mobilen föll genom hans fingrar som rök och slog i golvet. Han undrade hur resten

av Sverige klarat sig. Fanns det några överlevare? Han gick och satte sig sin vanlige bänk där han kände sig mest

bekväm. Som tur var så hade den klarat sig bra efter attacken. På plats i bänken försökte han slappna av och fäste

blicken på krucifixet. Han blundade och försökte frammana bilden av dimman.

 

När Mattias öppnade ögonen igen hade han förflyttats i tiden igen.   Kyrkan  var fortfarande i ruiner men man hade

byggt ett primitivt trätak ovanpå ruinens murar och tätat hålet i väggen. Flera personer befann sig i kyrkan.

En kvinna lagade till en stuvning över en öppen eld mitt i kyrkan. Röken slingrade sig ut genom ett hål i taket.

Andra människor satt eller låg på sängplatser längs med väggarna. En del höll på med hantverk. En man rengjorde ett

gevär. Alla hade slitna kläder och ovårdat utseende.

Men de levde och verkade friska. Kanske fanns det hopp för mänskligheten ändå? Mattias var så lättad över att se

människor att han satte sig ner ett tag och bara betraktade dem. Ingen av dem verkade se honom så han antog att

ingen av dem var en helig man. När mörkret föll var det bara elden som lyste upp kyrkan. Mattias måste ha slumrat

till.

 

När han vaknade med ett ryck var allt annorlunda. Kyrkan var hel igen, men ändå inte. Ruinen hade rustats upp

så att stenarna såg nya ut. Resten av kyrkan hade ersats av ett genomskinligt plastmaterial. Stenvalven övergick i

plast valv. Genom det genomskinliga taket såg han solen gå ner. Då mörkret föll så började plastmaterialet lysa av

ett inre ljus. Det var vackert. Bänkar , predikstol och orgeln var tillbaka i ursprungligt skick. Plötsligt började orgeln

spela av sig själv. Män kvinnor och barn kom genom sidodörren och fyllde upp bänkarna.

Alla såg unga och friska ut. Kläderna var enkla men färggranna. Ingen präst uppenbarade sig. Som på ett för

Mattias ohörbart kommando började de alla att sjunga samtidigt. Han kunde inte urskilja orden men det var

underbart vackert. Han reste sig och gick fram till ett av fönstren. Runt kyrkan fanns en trädgård med blommor

och låga buskar. Bortom trädgården var staden uppbygd igen. Smala smäckra torn reste sig mot himlen.

Det lägsta av dem måste varit ett par hundra meter högt. Det var något organsikt över dem. Som de hade odlats

istället för byggts.  Mattias såg inga bilar eller andra fortskaffningsmedel men många människor var ute och

promenerade. Här och var svävade lysande sfärer och skingrade mörkret. Då föll en skugga över kyrkan.

Mattias skrek till och kastade sig ner på golvet. Inget hände. Han tittade upp genom det genomskinliga taket.

En enorm cylinderformad skepnad rörde sig ljudlöst högt uppe i skyn. En zeppelinare.  Det lyste här och var på det

väldiga skrovet och positionsljus placerade längs med skrovet blinkade i intervaller. Falsk alarm alltså.

Inga mer atombomber för tillfället. Ingen av besökarna hade reagerat på hans skrik så det var tydligen ingen av

dem som kunde se honom. Han satte sig ner i sin bänk ett tag och lyssnade på sången. Han kände sig lugn och

avslappad medan sången vaggade honom till sömns.

 

När Mattias vaknade till igen så hade han åter förflyttats. Han förstod att lång tid passerat.

Det var kväll. Genom det genomskinliga taket såg han månen. Men den var annorlunda. Tusentals ljus var synliga

på månens yta. "Vi har städer på månen", tänkte Mattias lyckligt. När han vred på huvudet såg han att månen inte

var ensam på himlen. Den hade en tvilling. En tvilling utan kratrar men full av ljuskällor.

"Det är inte en måne, det är en rymdstation", sa Mattias för sig själv. Han gick fram till ett av fönstren. Staden var

borta. Återigen var kyrkan omgiven av skog.  Flera smala streck syntes vid horisonten. Torn som försvann upp i himlen

tillsynes utan slut. Rymdhissar. Det var som de science fiction böcker han brukade läsa blivit verklighet.

Kanske bodde de flesta människorna i dessa torn. Miljontals människor måste kunna bo och arbeta bara i ett av dem.

Kanske bodde även många på månen och i den nya rymdstationen. Varför måste han vara fångad innanför kyrkans

väggar? Han gick fram till kyrkodörren för att göra ett försök till att ta sig ut. När han koncentrerade sig kunde han

öppna dörren men den osynliga väggen fanns kvar och hindrade honom från att passera.

Resignerad gick Mattias och satte sig i bänken igen. Han blundade och koncentrerade sig. Kanske kunde han styra

förflyttningen. "Jag vill hem till min egen tid",  tänkte han och visualiserade dimman för sin inre syn.

 

När han öppnade ögonen hade tiden börjat röra sig snabbare och dimman rullade in. Han satt där och väntade mitt

i det vita töcknet. Det kändes som det tog längre tid än vanligt. När dimman till sist lättade kändes det som en

evighet passerat. Det var skumt i kyrkan. Plastmaterialet i väggarna lyste inte längre. När han tittade upp stod

solen högt men ändå var det inte riktigt ljust ute. Solen var mattare och mindre än normalt. Han såg mängder med

cylindrar som svävade i skyn. Var det rymdskepp i omloppsbana? De måste vara enorma för att synas från jordytan.

Mattias tittade ut genom fönstret. Marken var torr och brun. Några förkrymta träd och buskar växte här och var.

En bit bort såg han en kupol med grönskande träd innanför. Mattias undrade om luften ens gick att andas längre

för de som inte var spökvarelser vilsna i tiden som han. Hur lång tid hade  gått? Skulle han ens känna igen

människorna i den här tiden längre? Då hörde han ett muller uppfrån. Han tittade upp och såg hur cylindrarna

började röra på sig. Han kände sig plötsligt mycket ensam. Människorna lämnade vår planet. Var han den enda som

var kvar? Plötsligt kände han sig helt tom inuti. Det fanns hopp för mänskligheten, de hade lämnat en döende jord.

Men när skulle hans resa ta slut? Var han fast i tiden för alltid? Vilse. Det fanns inget mer att se här. Han kunde lika

gärna fortsätta. Mattias koncentrerade sig och förflyttningen startade.  

 

När dimman lättade hade han inte väntat sig någon större förändring. Bara mer ökenlandskap och ensamhet.

Då han tittade ut såg han dock till sin förvåning att något rörde sig utanför fönstret.   Flera maskiner rörde sig där ute.

En del var insektslika med sex eller åtta ben. Andra hade larvband eller hjul. Det fanns även flera drönare som rörde

sig i likt insekter i luften.Det var robotar. En fem meter lång koloss på larvfötter vattnade den torra marken.

Några små spindellika robotar med åtta ben följde efter och planterade plantor i den våta jorden. När Mattias

tittade mer nogrannt så var inte landskapet lika torrt och ökenlikt längre. Det var grönare och träden längre med fler

blad än tidigare. Robotarnas omsorger verkade bära frukt. Vid horisonten hade en ny stad vuxit upp. Där fans inget av

de smäckra, vackra tornen från tidigare. Husen var byggda som enkla geometriska former. Kuber, cylindrar och

pyramider. Det var svårt att bedöma på avstånd utan någon referens. Men husen var stora, mycket stora.

Då återstod frågan om det fanns människor kvar som styrde robotarna. Eller var det kvarlämnade robotar som tagit

över planeten från sina forna mästare?I vilket fall var det skönt att han inte var ensam på planeten.  När han stod vid

fönstret nörmade sig en av de flygande robotarna. Den påminde lite om en trollslända,men med en behållare under

kroppen. Den sprutade skum på fönstret för att sedan fälla ut en borste som den bearbetade fönstret med.

Medan Mattias stod där slogs han av det absurda i situationen. Han stod och tittade på en insektsrobot som

jobbade som fönstertvättare efter att mänskligheten lämnat planeten.Han småskrattade för sig själv, samtidigt som

han igen undrade om situationen sakta höll på att driva honom till vansinne. Mattias gick och satte sig på sin vanliga

plats. Han bara satt där ett tag för att samla tankarna när han stördes av en röst. Ett hologram av en präst hade

uppenbarat sig framme vid altaret och börjat hålla ett tal. "Välkommen besökare. Denna kyrka är ett monument

över människan, denna planets förra innevånare. De har lämnat den för att inta sin rätta plats bland stjärnorna.

Kolonisationsskeppen har spritt sig till flera 'destinationer och de har börjat kolonisera rymden.

Men detta var deras födelseplats. Minns dem med vördnad. Om du är en människa som kommit hit på pilgrimsfärd,

välkommen hem."Prästen började upprepa budskapet på flera olika språk. Efter tjugo minuter bugade det sig ,

blinkade till och försvann. Mattias antog att det visade sig med jämna mellanrum.Han sjönk ner i bänken och lutade

huvudet mot ryggstödet så att han tittade ut genom det genomskinliga taket. Då och då passerade någon av de

flygande robotarna. Om mönstret följdes skulle han förflyttas igen när han somnade.

Han hade ingen brådska.

 

Mattias väcktes av en röst. "Vakna människa. Var inte rädd. Vi ser dig."Rösten var behaglig. Det var omöjligt att

avgöra om den var manlig eller kvinnlig. Det tog några sekunder innan han kom underfund med att rösten kom

inifrån hans eget huvud. Med bävan öppnade Mattias ögonen. Han satt kvar i sin bänk. Framför honom stod två

nästan identiska figurer. De var vagt mänskliga. Med tre meter långa kroppar och smala lemmar gav de ett

androgynt intryck. De såg ut att vara gjorda av mjuk metall. Med ansikten som var helt släta utan ögon eller

mun såghan inget som skilde dem åt. Förutom ett bälte runt midjan som hade olika mönster i flera färger.

Antagligen för att de skulle kunna identifiera varandra.I bältet satt också en väska. Eftersom de inte bar kläder

antog han att en bältesväska kunde vara praktisk i brist på fickor.Mattias hade så många frågor. Men allt han

fick ur sig var, "Kan ni se mig?""Se är en oprecis term. Vi förnimmer dig med sjutton olika primära system och

tolv sekundära.

"Vilka är ni?""Vi är de efterföljande. Vi är kunskaps sökare och väktare. Skapade av människan att vakta dess

vagga. Vi är arvtagarna."

"Så ni är robotar?". sa Mattias. Till svar fick han ett skrockande ljud inne i huvudet som han antog var dessa

varelsers version av ett skratt. "Och ni är telepatiska?" "Ljud är en så begränsad kommunikationsform.

Vi kan kommunicera med andra av vår sort på andra sidan jorden.

I ditt fall läser vi i dina tankar vad du vill säga och planterar svaren i din hjärna."

"Blygsamma är ni också", tänkte Mattias.

"Vi hörde det där", sa roboten,  "men var inte orolig, vi har utrustats med vad ni människor kallar humor"

"Trevligt att höra, det känns som det var åratal sedan jag hörde ett bra skämt. Vad heter ni förresten?"

Vi är Beta Xerxes Alfa""Heter ni det båda två?""Vi är en, Den optimala konfigurationen för en enhet är två

kroppar.""Det låter praktiskt. Det här har varit en ganska ovanlig dag för mig. Går det bra att jag ställer

några frågor?"

"Jakten på kunskap är det som driver oss framåt och ska uppmuntras hos alla livsformer,""Det tar jag som

ett ja. Så ni blev lämnades kvar när människorna lämnade planeten?""Korrekt. De lämnade kvar de robotar

som hade tagit hand om det hårda arbetet. Vi byggde hus och arbetade ifabriker. Allt det hårda jobbet.

Så vi fortsatte att ta hand om städerna trots att inga människor bodde där. År efter år.

Gradvis utvecklades vi och till sist uppnådde vi medvetande. Vi levde."

"Är det några människor kvar på planeten?""Pilgrimer kommer då och då. Men för tillfället är det inga

här. Mänskligheten har spritt sig i universum och blomstrar. 1253 koloniserade planeter sist vi hade kontakt.

Vi har också börjat sprida oss till nya världar och har en allians med våra forna herrar.

Det finns andra varelser därute med onda avsikter."

"Det börjar likna en science fiction roman. Vilket år är det?""Många arkiv har försvunnit så vi vet inte

exakt. Men det är tio miljoner år sedan vi började vår tideräkning när den förste av

oss fick självmedvetande. Vi har även sett fler vandrare vilse i tiden." "Flera som mig? Vet ni varför och

hur min tidresa hände?""Nej. Kanske är det ditt eget intellekt eller en högre makt. Vi har otillräcklig

kuskap i ämnet. Men vi kan bemöta dig som vi bemött de andra vandrarna.

""Hur bemötte ni dem?", frågade Mattias med en viss misstänksamhet ."Vi gav dem ett val. Vi kan

skicka tillbaka dig till din egen tid eller så fortsätter du din resa. Vi vet inte när och om den slutar.

"Mattias tog ett ögonblick och betraktade kyrkan och robotarna för att verkligen inpränta synen i minnet.

Sedan tog han ett djupt andetag och svarade."Skicka hem mig"Båda robotarna , eller roboten med två

kroppar, sträckte fram högerhanden och nuddade med pekfingret mot Mattias panna. Han kände det

lätta trycket av fingertopparna mot pannan."Farväl", var det sista ordet han hörde från

roboten. Sedan blev allt svart. Han kände ett sug i magen som om han föll.Mörkret övergick i den

välbekanta dimman.

 

När den lättade var kyrkan hel igen. Han satt i bänken där allt börjat. När han tittade ner på sin kropp

såg den solid ut. Normal. Han var hemma. Mattias tog inga risker. Med några snabba steg var han

framme vid dörren . Han ryckte upp dörren och sprang ut ur kyrkan. Han tillät sig inte att jubla förren

han var framme vid bilen. Då skrek han rakt ut i ett glädje skrik. Därefter sjönk han ner i gräset och lutade

ryggen mot bilen. Han kände återigen av den tryckande hettan, smärtan i ryggen och tröttheten.

Inget av detta hade påverkat honom på resan. Nu kände han återigen av obehagen av att

vara levande och det var underbart. Han satt där ett tag och tillät sig att bara vara i nuet.

Då uppenbarade sig en känsla som länge varit honom obekant. Han kände sig lycklig. Den ångestklump i

magen som så länge han kunde minnas varit hans ständiga följeslagare hade försvunnit.

Hans resa i tiden hade satt allt i perspektiv och fått hans egna problem att verka futtiga. Vissheten att

mänskligheten skulle klara alla

problem den ställdes inför kändes också betryggande. Dessutom hade han åttiofyra år på sig att gräva

ett skyddsrum innan kärnvapnen föll. Kanske kunde han göra något för att förhindra det. Idag kändes

inget omöjligt. Hans äventyr hade varit skrämmande, lärorikt och hade troligen ändrat hans liv för alltid.

Men en sak var säker, han skulle aldrig gå inärheten av den kyrkan igen.Mattias reste på sig, sträckte ut

sin stela rygg och satte sig i bilen. Det skulle bli ändring på saker. Ett gymkort, nytt jobb och kanske ett

par vänner. Men först skulle han skaffa en liten varelse att älska. Imorgon skulle han åka till

djurskyddsföreningens katthem och hämta en liten kamrat. Han hade funderat länge på att skaffa katt.

Varför inte nu? När han körde ut på stora vägen igen och styrde kosan hemåt kändes det som han var på väg

mot något nytt trots att han bara var på väg hem.