Konstnären

9:e Juli , T-minus 5 år

Helge ställde ner det tomma mjölkglaset på köksbordet och svalde den sista tuggan

av messmörssmörgåsen. Inte mycket till middag men han orkade inte åka in till

samhället ikväll. Imorgon kanske. Ikväll skulle han måla. Helge kände det välbekanta

suget. Han skulle börja på ett nytt motiv. Duken stod redan och väntade på staffliet

ute i boden. Helge sköljde av glaset och ställde det på diskbänken. Medan han

ställde in messmöret och mjölken i kylskåpet vandrade tankarna och han förbannade

återigen sin situation. Helge var arbetslös sedan fabriken stängde för tre år sedan.

Den lilla pengen från staten räckte nätt och jämnt att leva på och det var bara tack

vare att han ärvt den lilla fädernesgården av sina föräldrar. Han bodde gratis och ved

fanns i skogen. Den enda underhållningen han behövde var målandet. Helge gick ut i

hallen och råkade se en glimt av sig själv i hallspegeln. Med sitt rufsiga hår,

gråsprängda skägg och 125 kilos kroppshydda började han likna en björn. Men det

finns värre saker att likna tänkte Helge när han öppnade dörren och gick kisande

ut i den alltför ljusa juli eftermiddagen.

Helge gick de få välbekanta stegen till boden som fungerade som hans atelje.

När han gick upp för de tre trappstegen kände han hur bekymren försvann och han

kände sig bättre för varje steg. Inne i ateljen var det flera grader svalare än ute i

sommarhettan. Helge vred om det gammaldags ljusreglaget och tände taklampan.

Den ensamma glödlampan lyste upp rummet. Det enda fönstret var dolt av en

rullgardin.Längs med väggarna stod enkla Ivar bokhyllor från Ikea med en salig röra

av konstböcker, färger, ritblock och diverse andra konstnärs atiraljer.

Några färdiga dukar stod lutade mot bokhyllorna.

Helges stil var figurativ och realistisk. Han grävde ner sig i detaljer och kunde ibland

hålla på med samma tavla i flera veckor för att få den perfekt. Han målade

stadsmotiv och nu skulle han föreviga en scen från den lilla idyllen Söderköping.

Några referensfoton låg redan och väntade på det lilla bordet bredvid staffliet.

Det var fortfarande dunkelt i ateljen. Helge tände de två golvlamporna också.

Nu föll ljuset från flera håll på staffliet mitt i rummet och han slapp för skarpa skuggor.

Han gick bort till det lilla kylskåpet i ena hörnet och tog ut en iskall colaburk.

Samtidigt tryckte han igång den gamla stereon från nittiotalet som stod i bokhyllan.

Introt till Gary Moores ”Over the hills and Far away” strömmade ut ur de gamla

högtalarna. Helge tog ett par stora klunkar av colan och gick bort till staffliet. Han

tryckte ut lite blå akrylfärg på paletten och tog en pensel ur ett av lerkrukrusen på

arbetsbordet. Så drog Helge det första penseldraget på den vita linneduken.

....Helge ryckte till och öppnade ögonen.

Han kände sig stel i nacken och torr i munnen. En huvudvärk började göra sig

påmind bokom högerögat. Hade han nickat till?

Det var då hans uppmärksamhet riktades mot staffliet.

Tavlan var målad med grova hafsiga penseldrag. Helt olika hans egen precisa

målningsstil.Den föreställde ett brinnande hus. Gula och röda flammor slickade taket

på det stora tvåvåningshuset. Det var helt övertänt. Flammorna stod i klar kontrast

mot den oroliga mörka himlen med gråsvarta olycksbådande moln.

Trots att tavlan var grovt målad var det ingen tvekan om vilket hus det var.

Gunterska herrgården. Ett skrytbygge från 1911 byggt av en tysk miljonär vars

ljusskygga affärer gjort honom omöjlig i hemlandet.

En av hans ättlingar bodde där fortfarande. Ättlingen var en riktig stropp enligt Helges

åsikt. När den första förvåningen lagt sig kände Helge ett styng av ångest i

maggropen. Hade han verkligen fått en blackout och målat tavlan?

Om den hade liknat hans vanliga stil skulle det varit mer förståeligt men det här?

Led han av personlighetsklyvning? Hade någon annan del av hans psyke letat sig

upp till ytan och tagit kommandot?

Han kunde inte slita blicken från tavlan. När han återigen skärskådade målningen

upptäckte han något skrivet i övre högra hörnet. I en spretig handstil som var långt

ifrån hans egen prydliga textning stod ett datum skrivet.

10 sep. Två månader bort. Om tavlans förebud stämde. Det stod inte något årtal.

Var det ens detta år tavlan syftade på?

Plötsligt kände sig Helge knässvag och kallsvettig. Han satte sig ner på golvet med

huvudet i händerna. När han lugnat ner sig och lyfte blicken så upptäckte han att

soljuset inte längre letade sig in vid kanten

av rullgardinen. Helge reste sig på skakiga ben och gick bort till fönstret och drog

upp rullgardinen.

Med tanke på mörkret utanför fönstret måste det vara mitt i natten. Han hade varit

frånvarande i flera timmar.

För att tänka på något annat några minuter så började han städa upp i ateljen.

Hans andra jag hade inte varit lika ordningssam som han själv. Penslar och

färgtuber låg utströdda över golvet.

Långt senare när han låg i sin säng och försökte sova så vandrade tankarna.

Glaset med wiskey Helge druckit innan han lagt sig hade tydligen inte bedövat

honom tillräckligt.

Till att börja med så bestämde han sig för att avvakta med gå till en läkare.

Helge gillade inte sjukhus och tanken på att få reda att han var galen skrämde

honom. Dessutom var det den första episoden. Kanske var det en engångs

företeelse. En annan tanke som var mer långsökt kunde ändå inte lämna honom

ifred. Tänk om tavlan var ett omen? Skulle han varna herrgårdens ägare?

Helge hade inget val. Om han inte varnade honom och herrgården brann ner så

skulle hans skuldkänslor knappast göra hans liv bättre.

Helge bestämde sig för att göra ett försök dagen efter och med det beslutet

lyckades han till slut få ro nog att somna.

Helge vaknade framåt tio på morgonen och satte sig med ett stönande upp.

Han svängde benen över sängkanten och satt där ett tag medan gårdagens

upplevelser kom tillbaka till honom.

Det fanns ingen återvändo, det var bara att ta tag i dagen.

En stund senare efter frukost och en dusch började Helge känna sig lite mer som en

människa. Han gick bort till kaffebryggaren och fyllde sin tomma kopp med en

laddning koffein till. Sedan gick han ut i vardagsrummet och satte sig i sin favoritfåtölj

med den bärbara datorn i knät. Han sökte på Gunterska herrgårdens adress på nätet

och fick snart svaret på Hitta.se. Ägaren hette Herman Gunter och var 52 år gammal.

Dessutom visste han nu förutom Hermans telefonnummer även medelinkomsten i

området,

vilka partier man röstade på och mängder med annan nyttig information.

”Internet är underbart.” sa Helge för sig själv.

Sedan lutade han sig tillbaka i fåtöljenoch plockade fram mobilen.

Han stålsatte sig inför det obekväma samtalet och slog numret.

Efter tre signaler kopplades samtalet. ”Gunter”, svarade en hes mansröst.

”Hej”, sa Helge. ”Du känner inte mig, men jag heter Helge Jansson. Jag bor i

Norrgården vid..”. ”Jag vet vem du är.”, avbröt Gunter. ”Du är den där enstöringen man

pratar om i byn. Som blev lite konstig efter att bruket stängde.”

Helge bet ihop tänderna och försökte ignorera den ilska som som Gunters kommentar

väckt. Vad visste den där stroppen om hans liv.

”Jag bor ensam, men att kalla mig enstöring är väl att ta i.”, sa Helge.

”Kom till saken”, avbröt Gunter igen. ”Jag har inte hela dagen.”

”Okey”, sa Helge. ”Det här kommer nog att låta underligt. Jag har haft en föraning om

din herrgård. Jag såg den brinna ner. Det är antagligen ingen fara men du borde nog

ändå..” För tredje gången avbröt Gunter, ”Folket i byn har rätt. Men du är inte bara

konstig, du är galen. Ring mig inte igen ditt freak.”

Innan Helge han svara hade Gunter brutit samtalet.

”Det var det”, tänkte Helge. ”Brinner dit hus ner får du skylla dig själv. Jag har gjort vad

jag kan.”

Tiden gick som tiden brukar göra.

Helge gjorde sitt bästa för att glömma bort den skrämmande episoden. Efter en tids

ångest vågade han sig på att måla igen. Inget underligt hände. Tavlorna han målade var

i hans egen stil.

10:e September , T-minus 4 år 10 månader

Så kom den tionde september. På kvällen, någon gång vid sjutiden blev brandkåren

larmad. Det brann i Gunterska Herrgården. När utryckningspersonalen anlände var

huset övertänt och bortom all räddning

Gunter hade varit utomlands vid tillfället och gjort av med lite av sitt arv på lyxhotellen i

Dubai. När han kom tillbaka berättade han för polisen om det underliga samtalet från

Helge. Han blev omgående misstänkt för dådet då man funnit att branden var anlagd.

Helge blev intagen på förhör men blev släppt samma dag.

Han kanske var galen men inte dum.

För säkerhets skull hade Helge besökt sin syster i Uppsala tre timmars bilresa bort.

Vid tiden för branden hade han varit på en restaurang med henne och några av hennes

väninnor. Helge hade använt sitt kreditkort, ringt på mobilen och till och med checkat in

på facebook. Han ville ha både ha digitalt och mänskligt alibi om tavlan visade sig

förutspå framtiden. Helge var rentvådd men de underliga blickar han fick i byn hade inte

minskat direkt.Inte för att han brydde sig så mycket. Han gled snart in i sina gamla

rutiner. Målandet gick framåt och veckorna gick utan några nya episoder.

Helges syster Angelika hade varit på besök och motvilligt hade han visat sina tavlor.

Han blev förvånad över det beröm han fick från sin vanligtvis negativa syster.

Hon tyckte att han borde försöka ställa ut och och för första gången började han själv

fundera i de banorna. Det var länge sedan de träffats och faktiskt trivts ihop och inte

bara suttit av tiden för pliktkänsla mot sitt släktskap. Helge såg till och med fram mot

sin nästa resa till Uppsala.Men det var några dagar tills dess. Här och nu hade han

annat att göra än att fundera på nästa utflykt. Det var dags att måla. Det var alltid

extra roligt när han skulle börja på en ny tavla. Duken stod redan och väntade på

staffliet. Helge tog på sig sin gamla slitna täckjacka och huttrade lite när han

öppnade ytterdörren och släppte in den kalla oktoberluften. Han gick de få stegen

till ateljen och började sin vanliga skaparrutin. Idag blev det Bon Jovi på stereon

och en iskall fanta som förfriskning. Helge gick fram till staffliet, sträckte sig efter en

pensel och....

Efter vad som kändes som bara ett ögonblick öppnade Helge ögonen.

Han satt på rummets enda sittplats, en enkel köksstol. I handen höll han i en pensel

så full med färg att det droppade ner på golvet.

Det hade hänt igen. Helge kände sig plötsligt matt. Greppet om penseln lossnade

och den föll till golvet. Utan att han kunde hindra det drogs blicken till staffliet.

Den tomma duken var inte längre tom.

I samma stil som förra gången hade ett nytt motiv växt fram på duken.

Det var en liten skogssjö. En roddbåt flöt mitt ute i sjön. En man satt tillbakalutad i

båten som om han hade somnat. Det tog ett tag innan Helge upptäckte något mer

skrämmande. Ett par armar stack upp ur vattnet bredvid båten. Huvudet på den

ditmålade personen måste varit under ytan. Helges blick vandrade. I förgrunden på

tavlan var målat ett kors med texten RIP 25:e oktober. Två veckor bort. När han

granskade tavlan igen så förstod han vilken sjö det var. En pyramidformad sten vid

stranden bredvid en stor stubbe var verklighetstroget återgivna. Det var Lillsjön.

Bara ett par kilometer bort. Det tog bara Helge ett ögonblick att bestämma vad

han skulle göra. Han skulle försöka stoppa tragedin. Och han skulle ta med ett vittne.

Dagen efter tog Helge det lugnt och tänkte igenom sin plan i detalj.

Vid tvåtiden på eftermiddagen så tyckte han det kunde vara dags att sätta igång.

Listan på vänner var kort och bara en person kände Helge tillräckligt väl för att inte

genast avfärda honom som en galning.

Problemet var att de glidit ifrån varandra de sista åren. Inte för att de kommit på kant

med varandra. Det var bara brist på engagemang från båda håll.

”Man måste investera lite i en vänskap”, tänkte Helge. Han hade blivit lite inbunden

och osocial på sista tiden var han tvungen att erkänna.

Han hade i alla fall kvar vännens telefonnummer i mobilen.

Helge letade upp Björn Ohlsson bland kontakterna. Några signaler gick fram utan

svar. Precis när Helge skulle trycka av samtalet och försöka igen senare så hördes

en hes röst i luren.

”Hallå, vem är det? Jag sov”, Det var Björns röst.

”Just det ja”, tänkte Helge. Björn hade sökt jobb på ett pappersbruk några mil bort

sist de pratat. Det hade gällt skiftarbete. Han kanske hade fått jobbet.

”Hej, det är Helge. Eftersom du sov antar jag att du fick jobbet? Grattis Grabben.

”Grabben”, sa Björn. ”Jag är äldre än du.” Men han lät onekligen lite gladare.

”Tack förresten. Ja, jag fick jobbet. Inget toppjobb direkt, men underbart ändå.

Jag började klättra på väggarna.”

Trots att vännerna inte pratat på flera månaderna gled de lätt in i den gamla

jargongen. Helge tyckte nästan han kunde se Björn framför sig. Också med

gråsprängt skägg som honom men tjugo centimeter kortare och fyrtio kilo lättare.

Olika till utseendet men lika till kynnet.

Det var så trevligt att bara småprata med någon efter några dagars ensamhet

att Helge nästan glömde bort sitt ärende.Men bara nästan.

”Du Björn”, sa Helge till slut.

”Det är något jag behöver visa dig. Det är viktigt. Kan du komma hit?”

”Visst” , sa Björn. Ge mig ett par timmar, Kan du berätta vad det gäller?”

”Du kommer bara tro jag är galen, jag behöver visa dig”, sa Helge.

”Det gör jag redan. Vi ses snart”

Efter samtalet kände sig Helge lite bättre. Det skulle bli skönt att dela med sig av

de senaste händelserna. Ett par timmar senare hörde Helge motorljudet från Björns

gamla pickup utanför. Han hällde upp två muggar kaffe och gick ut och mötte

vännen vid dörren.

”Varsågod.” sa Helge och räckte över en av muggarna till Björn.

”Vi går ut till ateljen.”

En stund senare stod de i ateljen och tittade på de två tavlorna.

Kaffet hade hade glömts bort och kallnat i muggarna.

Helge hade berättat hela historien och visat tavlorna. Han väntade nu på att Björn

skulle bryta den tystnad som varat sedan han avslutat berättelsen.

Björn kliade sig skägget och suckade innan han tog till orda.

”Om det varit någon annan som berättat det här hade jag nog trott han varit galen.

Men jag har känt dig länge nog för att utesluta den

möjligheten. Men vi behöver lära oss mer om det här. Vad det nu är.”

Nu suckade även Helge men av lättnad.

”Jag hoppades du skulle säga det. Du har mer erfarenhet av sådant här.

Du som gillar science fiction och fantasier.”

”Fantasy, inte fantasier.”sa Björn

”Jag tror inte att någon har någon erfarenhet av det här.

Men jag har faktiskt några ideer.”, fortsatte han.

25:e Oktober , T-minus 4 år 9 månader

Under tiden som gått hade det varit mycket planering. De talades vid nästan varje

kväll över telefon eller skype.När den 25 oktober kom var planen klar.De båda

vännerna träffades tidigt och tog Björns pickup till Lillsjön.

Väl där körde de in bilen på en skogsväg där den skulle vara utom synhåll. Huttrande

i den kalla klara höstluften gick de genom skogen bort mot sjön. De bar på varsin

stor väska med torra kläder och filtar. Männen bar också varsin nyinköpt torrdräkt

under ytterkläderna.De hade använt dräkterna en gång tidigare. Tre dagar tidigare

hade de besökt sjön som en sorts generalrepetition.

De ville inte att det kalla vattnet eller tyngden av torrdräkten skulle överraska.

Men nu var det allvar. Under tystnad letade de sig fram till platsen de kände från tavlan.

Det var ingen tvekan att de kommit rätt, stenen och stubben såg precis ut som Helge

avbildat dem. Än så länge var det lugnt ute på sjön. Det var bara att gömma sig i

buskarna och vänta på tragedins uppsegling. De hade väntat över en timme utan

resultat. Trots kylan började Helge nicka till när Björn satte en armbåge i sidan på

honom. Helge kvävde en svordom och blev med ens klarvaken.

Ett par röster ekade bland träden. Skräniga berusade röster.

Helge kikade fram mellan de gulnande löven. Två stora grova män klädda i gröna

parkasar och militär byxor närmade sig. De bar på varsin kylväska och i andra handen

ett metspö. När de kommit fram till strandkanten lade de ifrån sig sina bördor. En av

dem tog tag i ett rep som varit dolt av höstlöven på marken. När han drog i det så

lösgjorde sig en eka från vassen där den tidigare varit dold för Helges blickar.

Båda männen hade nu fält ner parkasarnas huvor och avslöjat två liknande runda

ansikten med grå skäggstubb.

Det var bröderna Karlsson. Erik och Olle. Ett välkänt eller ökänt par som varit

arbetslösa så länge Helge kunde minnas.

”De måste snart närma sig de sextio”,tänkte Helge. Men vuxit upp hade de

knappast. När de inte var ute med hemvärnet jagade eller fiskade de. Och hävde i

sig kopiösa mängder öl.

Egentligen var de ganska harmlösa individer och Helge hade inget emot dem.

De båda männen lastade i kylväskor och metspön i ekan. Med viss svårighet och

mycket tur lyckades de få ut ekan i vattnet och ta sig ner i den utan att den välte.

Den närmaste tiden fylldes av mycket skrålande, sång och öldrickande men inte så

mycket fiske. Det kanske gått vägen om inte en av dem fått napp.

En av bröderna skrek rakt ut och ställde sig upp i båten. Helge kunde inte se vem av

bröderna som fått napp men i sitt berusade tillstånd så glömde brodern bort att vara

försiktig. Han började dra upp fisken samtidigt som ekan började gunga mer och mer.

”Olle. Sätt dig ner”, skrek hans bror men det var försent. Med ett förvånat rop försvann

den store mannen överbord. Det blev rejält plask och trots att Helge visste vad som

skulle komma kunde han inte undvika att förvånas när scenen framför honom var

identisk med den på hans tavla. Björn knuffade till honom och väckte honom ur hans

trans.

”Vakna, det är dags att sätta igång sa han sammanbitet”.

De sprang ner till stranden. Snabbt tog de på sig varsitt par nyinköpta simglasögon

och drog av sig skor, jackor och byxor. De simmade snabbt ut mot ekan och den plats

där Olle fallit i vattnet.

”Erik sitt ner skrek”, skrek Helge när den andre brodern började göra en ansats att resa

sig upp i ekan. Sedan gjorde ansträngningen av simningen och kylan att han inte klarade

av att ropa någon mer varning, men som tur var verkade Erik ha hört honom och satt sig

ner igen. De första sekunderna hade adrenalinet gjort att han inte tänkte på kylan men nu

gjorde den sig påmind. Han kämpade på och gav allt i de sista simtagen som skulle föra

honom till målet, men ändå var Björn snabbare. När Helge kom fram hade Björn redan

försvunnit under ytan. Helge trampade vatten några sekunder som kändes som en evighet

innan Björns huvud bröt vattenytan. Han hade också fått med sig Eriks livlösa kropp.

”Jag tar över”, sa Helge, och Björn lämnade tacksamt över sin börda. Simningen och dyket

hade gjort slut på hans krafter.

Helge simmade ryggsim mot stranden och drog Erik med sig. När han dragit upp den

livlösa mannen på stranden satte han sig på knä bredvid honom. Vakna skrek Helge

och skakade Erik. Först hände ingenting men efter några sekunder började han hosta.

Helge hjälpte Erik att rulla över på sidan och mannen hostade och spottade ur sig sjövatten.

Bredvid dem sjönk också Björn ner på knä. Efter att vilat någon minut gick Björn och

hämtade väskorna. De rullade in Erik i ett par filtar och hjälpte honom att sätta sig upp.

När Olle till sist tagit sig in till land så hade de redan börjat dra på sig torra kläder.

Brödernas tacksamhet kände inga gränser. Men när alkoholdimman lättat lite och de

nyktrat till av blotta förskräckelsen så började de undra över varför Helge och Björn så

lägligt befunnits sig där. Helge lovade att förklara allt vid ett annat tillfälle.

De lyckades inte lämna bröderna tomhänta.

”Ni ska fan ha en dunk”, sa Erik. ”Varsin dunk ska ni fan ha”, sa Olle.

Det var enklast att bara ta emot gåvan och de ville inte såra brödernas känslor.

Vägen tillbaka till bilen tog på krafterna då de släpade på varsin tioliters dunk med

hembränt.

Ett par dagar senare träffades de två vännerna hemma hos Helge för att diskutera

händelsen. De hade känt att de behövde lite tid att smälta allt innan de tog nästa steg.

Nu satt de på pinnstolar i Helges lilla kök med varsin kopp kaffe. En ännu orörd

sockerkaka stod på bordet. De satt tysta och samlade sig.

Artigheterna var avklarade och allvaret väntade.

”Då så”, sa Helge, ”Du är experten på det här. Har du några ideer?”

”Expert är väl att ta i. Bara för att jag gillar Science Fiction och du läser kassa deckare.”

”Men”, sa han efter en kort paus,” Jag har ett par saker vi kan pröva. Jag tänkte sitta

med några gånger när du målar. Kanske har vi tur och jag får se när det händer.

Jag tänkte också sätta upp en kamera så att vi kan få med en av dina episoder på film.”

”Det låter bra”, sa Helge,”Men vi kanske ska börja med kameran. Jag vill inte att du är

med när jag får min blackout. Jag minns ingenting av episoderna. Jag kanske rentav

är farlig och våldsam i det tillståndet”

”Det kan du ha rätt i”, sa Björn,”Det vill jag inte råka ut för, sätter du dig på mig så blir

jag väl platt.”

”Jag skulle nog få en match ändå”, sa Helge, som visste att det fanns oanade krafter i

Björns seniga muskler.

”Kanske det”, sa Björn,”men det är nog dumt att prova. Sedan vill jag att du funderar

på omständigheterna när det hände. Kanske ökar

chanserna att det händer igen då. Var du hungrig,trött, vilken sinnesstämning var du i?”

”Tja, det har väl inte varit så kul sedan bruket la ner ”, sa Helge, ”men det var nog inte

värre än vanligt. Men båda gångerna så skulle jag börja en ny tavla, så jag hade nog

en känsla av förväntan, en glädje över att börja på något nytt”.

”Jaha”, sa Björn, ”En känsla av hopp och framtidstro, skönt att höra att allt inte är nattsvart.”

”Jag sa inte att ALLT var nattsvart, bara det mesta”, sa Helge med en tonlös röst.

”Skönt att du är ditt vanliga sprudlande jag. Men försök återskapa känslan när du målar

nästa gång. Försök tänka positivt, på en positiv framtid.”

”Jag ska försöka”, sa Helge.”och filma varje gång, ifall det händer.”

Björn nickade, och de fortsatte att prata på ett tag men inget mer av vikt avhandlades.

När Björn åkte hem ett par timmar senare så kände sig Helge bättre.

De hade något som liknande en plan och de visste att det gick att ändra förutsägelserna.

Kanske skulle det komma något gott av det här ändå?

Det började bli sent, men han skulle nog orka med några penseldrag till.

Framtiden fanns där ute och väntade på honom och han kanske skulle kunna få en

förhandstitt igen.

15:e April , T-minus 4 år 3 månader

Det var vår i luften. Björn parkerade sin pickup på sin vanliga parkeringsplats på Helges

gårdsplan, Han hade besökt vännen så ofta månaderna

som gått att platsen kändes som hans.

Det hade varit en spännande tid. Helge hade målat fler förutsägelser.

Björn mindes med ett leende hur de stoppat en huligan som skulle tända på en bil.

De två männen klädda i svart och de två piporna från deras älgstudsare hade nog fått

honom att tänka om. De hade filmat hela händelsen för att ha som bevis för Helges förmåga

och Björn måste erkänna att han hade tittat på scenen där den vuxne mannen föll i gråt flera

gånger. De hade också stoppat en våldtäkt, Där hade de inte hållit igen. Det aset hade fått

försöka ta sig till sjukhuset med två brutna ben. Dessutom hade vännerna lämnat flera tips till

polis och brandkår med varierande resultat. De hade gjort skillnad.

Björn var inte så insatt i teknik även om han klarade hyfsat att sköta sociala medier. Helge

var snäppet sämre ändå. Han var dock varit tillräckligt insatt för att förstå att Helges förmåga

hade oanade möjligheter. De behövde hjälp.Det fanns bara en person som Björn kände med

de rätta kunskaperna. Men det skulle inte bli lätt att övertala honom.

Som första steg var han tvungen att ta kontakt med sin bror.

Bara den biten var svår i sig. De hade inte direkt någon bra relation.

Björn avbröt sina funderingar och gick bort till Helges hus och knackade på.

Efter den vanliga koppen kaffe vid Helges köksbord berättade Björn om sin i ide för vännen.

”Visst, varför inte.”, sa Helge,”Jag är inte så insatt i internet men om du vill sprida mina

förutsägelser så har jag inte något emot det. Kör på bara”.

Det var all uppmuntran Björn behövde. Nu var det bara det jobbiga samtalet med brodern

kvar, men det var bara att bita i det sura äpplet.

Helge gick ut i ateljen så att Björn skulle få vara ifred under samtalet.

Efter deras många konversationer var Helge medveten om brödernas relation.

Det finns inget som kan förstöra en syskonrelation som ett arv.

Ensam i köket så tog Björn först några djupa andetag för att samla sig innan han tog upp

mobilen och ringde upp brodern.

Det tog några signaler innan han fick svar. Sedan hördes ett rejält harklande följt av,

”Ja, vad vill du”. ”Kul att höra din röst också, brorsan”, sa Björn.

”Egentligen så vill jag träffa Rune, jag är fortfarande hans farbror och han skulle kunna

hjälpa mig med en sak”

”Rune kan inte ens hjälpa sig själv”, sa brodern, ”Men han bor i källaren, arbetslös och

har hoppat av universitetet. Jag ska inte hindra dig från att träffa honom.”

”Tack”, sa Björn,”Det var skönt att höra, vi kanske kan ta en öl när jag kommer också,

och snacka lite?”

”Kanske det ”, sa Svante med lite mjukare röst innan han tryckte av samtalet utan att

säga hej.

Björn satt kvar ett tag tills han lugnat ner sig efter samtalet. Sedan gick han ut och sa hej

till Helge, innan han satte sig i bilen och åkte iväg för att träffa sin brorson.

Efter ett par timmars bilresa så styrde Björn in på broderns garageinfart och parkerade

bredvid hans gamla Volvo. Det var nästan synd att han var framme.

Att åka runt i den gamla Nissan pickupen och lyssna på musik var terapi för honom.

Han hade en gammal Ipod nano kopplad till bilstereon full med perfekt vägmusik. Björn

älskade den gamla bilen och hade inga planer på att byta ut den trots all miljöhets mot

bensinbilar.

Han tog den sista biten från godispåsen med salt och blandat och slängde den i

papperskassen han hade som skräppåse. Sedan slog han av tändningen och steg ut ur

bilen. Han stod där ett tag bredvid sin Nissan och söp in villamiljön.

Det var så mycket Svensson-liv att det var en kliche. En hel gata med likadana villor och

garage. Till och med samma färg på husen.

För brodern hade den svenska drömmen snart förfallet. Skild, sjukpensionär och med en

arbetslös son som var nöjd med att leva sitt liv i villans källare.

”Livet blir aldrig som man tänkt sig”,tänkte Björn, ” inte för mig heller”.

Han sträckte ut ryggen och masserade korsryggen lite för att få bort stelheten efter den

långa resan. Sedan genade han över den dåligt klippta gräsmattan bort till ytterdörren och

ringde på. Snart stod han ansikte mot ansikte med sin bror för första gången på över ett år.

Några minuter senare när Björn gick fram till källardörren kände han sig lite bättre.

Bröderna hade faktiskt haft ett någorlunda hövligt samtal.

Han öppnade källardörren och ropade ner i halvdunklet. ”Det är Björn, din farbror. Kan jag

komma ner?”

”Vad vill du?”, sa en irriterad röst, ”Visst, kom ner då”.

Björn gick ner för trappan. Det luktade instängt, och det kändes som om luften blev tjockare

för varje steg han tog neråt. Trappan knakade betänkligt även under hans

85 kg. Det var nog tur inte Helge hade följt med, då hade nog trappan rasat ihop, speciellt

om de använt den samtidigt,

När han kommit ner så såg han sig om och väntade på att ögonen skulle vänja sig vid

dunklet. Efter en stund började han urskilja det ordnade kaos som rådde i källaren.

Rakt fram stod några enkla Ikea hyllor längs med väggen. Hyllplanen var fulla med filmer,

böcker, spel och samlarfigurer från film och spelvärlden.

På väggen till höger hängde en 50 tums TV och under den stod två stora tjock-TV på golvet.

En X-Box 360 och en Playstation 4 stod ovanpå varsin tjock-TV.

En gammal sliten soffa stod framför TV apparaterna.

Här och var stod högar med böcker och tidningar på golvet.

Till slut drogs hans blick till det blinkande ljuset från den vänstra sidan av rummet. Vid ett

enormt skrivbord satt hans brorson nersjunken i en gamingstol. På en ställning på bordet

hängde sex stycken datorskärmar. Rune tryckte på en knapp på tangentbordet och alla sex

skärmarna började visa en Matrix skärmsläckare med de grönlysande fallande tecknen

kända från filmen. Sedan snurrade Rune runt i stolen och mötte Björns blick.

Brorsonen hade förändrats en del sedan han såg honom senast.

Det vildvuxna skägget och det stripiga långa håret var nytt.

Han hade lagt på sig en del vikt även om han inte riktigt passerat över gränsen till att bli

tjock. Rune var barfota och klädd i slitna Jeans. T-shirten pryddes med ett bandnamn

som var okänt för Björn. ”Han är väl inte mer än tjugo år”, tänkte Björn, men han ser äldre ut.

”Vad kan jag hjälpa dig med då, Farbror Björn?”, sa Rune.

”Med internet ”, sa Björn. ”Det är så att.....”

Tre timmar senare reste sig Björn från den enkla pinnstol som fungerat som besöksstol.

Han masserade korsryggen och sträckte ut ryggen. De hade fått mycket gjort.

Bland fönstren på skärmarna fanns nu ett facebook konto, ett youtube konto, ett twitterkonto

och en hemsida, Björn hade tagit med några av filmerna av Helges målningstrans,

De fanns nu upplagda på flera plattformar.

”Tack för hjälpen”, sa Björn. ”Det här blev riktigt bra.”

”Tack själv”, sa Rune, ”Om det är OK med dig så fortsätter jag att vara er webbansvarige.

Om du visste vad länge sedan det var jag

gjorde något vettigt med min tid.”

”Du får jobbet”, sa Björn. ”Tyvärr har jag inte så mycket pengar, men..”

”Glöm det, om det här blir viralt kommer pengarna att börja trilla in. Du kan betala mig då. ”

”Visst”, sa Björn. ”Tack, igen vi hörs senare.”

Han hade ett samtal till med brodern innan han gav sig av. Svante verkade lättad över att

Rune faktiskt hade intresserat sig för något

annat än filmer och spel.

De bestämde sig till och med för att äta middag ihop senare i veckan.

Några dagar förflöt utan att något speciellt hände.

En dag när Björn var på väg till Helge ringde mobilen. Han stannade till vid vägkanten och

svarade. Han kände genast igen den upphetsade rösten i andra ändan som Runes.

”Farbror Björn det här är helt otroligt”, Runes röst var upphetsad, på gränsen till hysteri.

Ett ögonblick reflekterade Björn över att det kändes lite konstigt att Rune fortfarande

kallade honom Farbror Björn fast han var vuxen,

men han kom fram till att han gillade det.

”Lugn Rune, ta ett djupt andetag och börja från början.”

”Till att börja med har den första Youtube videon gått viral med tio miljoner visningar.”

”Jag antar att det är bra”, sa Björn.

”Bra, det är helt jävla otroligt, men det är inte det mest intressanta”.

”Så vad är det mest intressanta?”, sa Björn otåligt.

”Jag har blivit kontaktad. Det verkar finnas fler som din kompis Helge, Många fler.”

Utdrag från media angående ”Sveriges Nostradamus”:

”Expressen, lokalnyheterna”

En konstnär som kan förutsäga framtiden?

Om man får tro flera källor så har mannen i fråga lämnat flera tips till polisen som hjälpt

till att förhindra brott. Konstnären hävdar att han under trans målat av brotten innan de hänt.

”Youtube”

En video som visar en konstnär som under trans målar en tavla blev viral under torsdagen.

Motivet visar hur en jordbävning drabbar ett samhälle i Japan.

Några av innevånarna som såg videon kände igen sin hemstad, En stor del av innevånarna

evakuerade innan katastrofen slog till.

”Aftonbladet”

Sveriges Nostradamus, bluff eller orakel?

Konstnären Helge Jansson vars filmer där han målar tavlor under trans har spritts över

sociala medier. Han har miljontals följare och många

hyllar honom som en profet.

”BBC News”

Ett antal siare som faktiskt verkar kunna förutsäga framtiden har uppmärksamats i media

under senaste året.

*En kvinna i Indien skriver dikter som tolkats till förutsägelser.

*En man i Sverige målar tavlor under trans som förutsäger framtiden.

*En döv Kvinna i Irland säger sig höra röster som förutspått flera händelser.

*I ryssland har ett tvillingpar flera nätter haft samma drömmar som förutspått

kommande händelser.

Flera fall där inte sanningshalten bekräftats har också kommit fram.

”Youtube”

Helge Jansson har fler följare än Pewdiepie.

”Twitter”

Flera vänsterprofiler anser att CIS män som förutspår framtiden är ännu ett sätt att förtrycka

minoriteter av den strukturella vita maktsfären.

”IMDB”

Disney förhandlar med den kände svenska konstnären Helge Jansson om rätten till en film

om hans liv. Konstnären som hävdar sig kunna förutspå framtiden kan bli 20 miljoner dollar

rikare om affären går i lås.

”P1”

Dagens sommarpratare är den välkände konstnären Helge Jansson. I folkmun kallad

”Sveriges Nostradamus”.

11:e Oktober , T-minus 3 år 9 månader

Helge satt på en bänk utanför ateljen.

Det var fortfarande varmt i eftermiddagssolen trots att det var oktober. Så länge man hade en

extra tröja på sig vill säga.

Tankarna snurrade i huvudet. Mycket hade hänt, det fanns mycket att smälta.

Det hade varit några hektiska månader sedan Helge blivit världskändis på internet.

Vad varken han eller Björn räknat med var att om man blev känd på internet så började

pengarna rulla in. Mycket pengar. Speciellt om man hade någon som Rune som skötte de

sociala medierna.

Med pengarna hade Björn uppfört en kontorsbyggnad på gården.

Där fanns också ett par små lägenheter så att Rune och Björn kunde bo där när de ville. Rune

föredrog den lilla lägenheten framför sin källare och flyttade

in permanent. När han inte jobbade vid datorn så var han ofta ute och cyklade i trakten.

Ett nyupptäckt intresse som gjorde att han numera var i god form.

Helge hade startat ett företag ”Art Future” där alla tre var delägare. De hade också knutit

kontakter med flera andra personer runt om i världen som verkade

kunna förutse framtiden. Tillsammmans utbytte de erfarenheter och försökte kartlägga framtiden

efter de glimtar av den de fått. Det såg mörkt ut.

Relationerna mellan Ryssland, Kina och USA blev allt frostigare. Där fanns även Nordkorea som

inte gjorde saken bättre. USA:s halvsenile president var inte kapabel att gjuta olja på vågorna.

Det verkade inte finnas några andra länder som var villiga att medla heller. Särskilt inte Sveriges

tandlösa regering som skröt om att de var en humanitär stormakt men inte var intresserade av

att göra något för att verkligen göra skillnad. De hade försökt att varna för katastrofen.

Han och de andra siarna. De hade fått miljontals följare världen över men traditionell media och

politiker gjorde narr av dem. I vissa länder blev siarna till och med förföljda.

Det var nog dags att tänka om. Kunde de inte stoppa händelserna fick de försöka rädda så

många som möjligt. Och hjälpa till med återuppbyggnaden efteråt. Pengarna de fått in från

internet skulle hjälpa. Det handlade om miljoner. Men de skulle behöva mer. Mer pengar och

mer resurser. Det var lika bra att sätta igång. Helge reste på sig och sträckte ut ryggen.

Det krävdes en viljeansträngning att lämna det sköna solskenet men det kunde inte hjälpas.

Han behövde prata med Rune, klockan var bara kvart över tre så han borde vara på sitt kontor.

Helge promenerade över till kontorsbyggnaden och gick in.

Utanför Runes kontor knackade han på dörrkarmen då dörren redan stod öppen.

Rune satt tillbakalutad i den gamingstol han använde som kontorsstol. Han smuttade på en

redbull och knappade på tangentbordet han hade i knät med den andra handen. Multitasking.

De fyra trettiotumsskärmarna på hans skrivbord var fulla med fönster. Helge kände igen

facebook och twitter, sedan tog det stopp.

Rune verkade ha hört knackningen trots hårdrocken som strömmade ut ur datorhögtalarna.

Han snurrade runt i stolen stolen samtidigt som han skruvade ner volymen.

”Hej Helge. Spelade jag för högt?”, Sa Rune.”Det är svårt att spela Iron Maiden på låg volym.”,

”Ingen fara”, sa Helge, ”Men jag behöver prata med dig och Björn.

”Visst.”, Sa Rune, ”Jag har inget för mig.”

”Bra, vi kan väl ses i stora konferensrummet vid sju. Jag fixar lite mackor.”

”Perfekt”, Sa Rune. Han väntade några sekunder för att se om Helge skulle säga något mer,

innan han drog upp volymen igen och återgick till arbetet.

Tre minuter över sju var de samlade i konferensrummet.

På väggarna satt några av Helges normala tavlor utan framtidsvisioner.

Tavlorna, den tjocka mattan och träpanelerna på väggarna fick rummet att kännas ombonat.

Det fanns plats för fjorton personer runt det långa bordet.

Det tre männen satt vid ena kortändan, samlade runt en bricka med smörgåsar och med varsin

stor kopp te. Efter lite småprat infann sig en förväntallsfull tystnad och Helge tog till orda.

”Som ni vet så verkar ingen i maktposition tro på våra förutsägelser. De försöker snarare

mörka vårt budskap och tysta oss. En hel del alternativmedia tror oss eller håller sig åtminstonde

neutrala, men mainstream-media försöker göra allt för att tysta och förlöjliga oss.

Det är nästan fyra år kvar tills kriget. Troligen tror fler på oss när oroligheterna börjar men då är

det kanske för sent. Vi kommer naturligtvis fortsätta att försöka övertyga folk men vi behöver en

plan B. Ett ”Worst case scenario.”. Vi behöver förbereda oss.”

”Men vad kan vi göra”, sa Rune.

”Överleva”, kom svaret. ”Vi behöver förbereda oss så att vi kan hjälpa till att få världen på fötter

igen.”, fortsatte Helge. ”Jag har funderat mycket på det här.

Vi behöver bygga ett skyddsrum där vi kan vänta ut det värsta nedfallet. Med mat och förnödenheter

för en stor grupp människor som vi måste välja ut.”

Med det lutade sig Helge tillbaka i stolen och väntade på kommentarer från sina kompanjoner.

Rune var först med att ta till orda.

”Till att börja med så tror jag att du har rätt. De styrande får vi ingen hjälp ifrån. Även om jag alltid

gillat Fallout-serien så hade jag inte väntat mig att få uppleva det på riktigt”

”Fallout?” avbröt Helge med en allt annat än diskret viskning till Björn.

”Ett dataspel, efter apokalypsen.”, viskade Björn tillbaka.

”I alla fall”, fortsatte Rune utan att låtsas om viskningarna. Vi behöver mer resurser och jag tror vi

behöver bygga skyddsrummet i hemlighet. Annars kommer vi nog att bli stoppade. Till att börja

med skulle jag behöva ett par personer till för att hjälpa mig att utöka vår socialamedie-plattform.

Dessutom så tror jag Helge borde börja ställa ut sina tavlor och sälja några av dem. De är så

välkända så vi kan nog dra in mycket pengar den vägen.”

”Jag tror vi ska försöka få med oss Svante.”, sa Björn,”Han har ju trots allt jobbat i byggbranchen”

”Farsan?”, sa Rune,”Ja varför inte, han behöver något att göra och han var bra på sitt jobb innan

olyckan. Det svåra blir att övertyga honom.”

”Det fixar vi nog om vi hjälps åt”, sa Helge. ”En annan sak vi behöver är,,,”

Planerandet fortsatte till långt in på natten, men när gryningen kom så hade de en plan.

15:e April , T-minus 2 månader

Helge vaknade ur sin slummer i favoritfåtöljen. Han satt kvar ett tag och bara var.

Efter en stunds vila kände han sig redo att möta verkligheten igen.

Han reste på sig och gick ut i farstun och vidare ut på gårdsplanen. Det var vår i luften och han hade

lämnat kvar jackan inomhus. Helge hade fortfarande lite svårt att vänja sig vid de nya byggnaderna

som numera omringade hans lilla boningshus. Han gick förbi den gamla ateljen och vidare

mot den närmaste vitkalkade huskroppen. De fyra långa trevåningshusen bildade en fyrkant där hans

lilla gård befann sig i mitten av en innergård. Husen inhyste bostäder, kontor och hans nya atelje.

Utanför dessa hus fanns ännu en fyrkant med verkstäder, förråd och andra nytto byggnader.

Nästa fyrkant var en mur som omgjärdade hela anläggningen. Det påminnde lite om en fästning och

det kanske det var också. Ända så var det som syntes på ytan bara toppen på isberget.

Skyddsrummet som sträckte sig under hela anläggningen och fortsatte bortom den var den viktigaste

delen. De hade precis klarat det. De sista systemen hade kommit igång så sent som förra veckan.

Det var fortfarande några hantverkare och elektriker som jobbade på men inget av det som var kvar

att göra var kritiskt. Det var svårt att tro att allt detta hade kommit till under de fem år som gått sedan

hans första spådomstavla. Under sina funderingar hade han nått fram till nya ateljen.

Han nickade en hälsning till bröderna Karlsson som höll på att lasta av den senaste leveransen från

en av Toyota pickuperna. Bröderna vinkade glatt tillbaka. Sedan de blivit invigda i planen och börjat

jobba för Helge hade de skärpt till sig och visat sig vara till väldig nytta. De söp fortfarande till varje

lördag men i övrigt rörde de inte spriten.

Helge lämnade bröderna och gick in genom genom dörren till kapprumet. Som vanligt hägde det gott

om kläder på krokarna. Det var nästan alltid några besökare i ateljen.

Han gick vidare, öppnade en av dubbeldörrarna och kom in i den stora lokalen. Rummet hade

dubbla takhöjden mot resten av byggnaden.

Trots de grova takbjälkarna, vitmålade väggarna och det enkla golvet av träplankor så fick de flesta

besökarna intrycket av att de kommit in i en helgedom.

Längs med väggarna hängde hans tavlor i dubbla rader i kronologisk ordning. Ungefär hälften av

dem hade slagit in. Hittills. Det var ett tjugotal personer som gick runt och begrundade tavlorna.

Han nickade åt några kända ansikten och gick vidare in i lokalen. I ena hörnet fanns den delen

som var den egenliga ateljen. Här fanns flera påkostade stafflier och hyllor med färg och penslar

nog för en konstbutik. Han målade här ibland men mest så blev det ändå i hans gamla atelje.

Där allt börjat.Helge stannade till framför sin senaste tavla som stod på ett staffli. När den fått

hängare och fotograferats för hemsidan, instagram och facebook så skulle den hängas upp bland

de andra. Det var ännu en bild av katastrofen. Även om han kände skräck för de händelser som

snart skulle börja utspela sig så var det på sett och vis skönt att väntan snart var över.

Motivet med stockholms stadshus var i sig omöjligt att ta miste på.

Det var också det som syntes vid horisonten.

Bortom de grovt målade taken tornade ett enormt svampmoln upp sig.

Katastrofen närmade sig. Stormen var snart över dem, men de var redo.

Helge såg i ögonvrån att någon närmade sig.

Hans syster gav honom en snabb kram och ställde sig sedan bredvid honom.

Efter ett par minuter sällade sig Björn till syskonparet.

Tillsammans betraktade de under tystnad tavlan och den mörka framtid som den visade.

15:e Juni, T-minus 5 minuter

Fem minuter kvar. Ryska trupper var på väg genom Finland mot svenska gränsen och Nato

trupper var på väg upp genom Sverige för att understödja svenska armen.

USA:s åldrige president hade hotat med kärnvapen-vedergällning om Ryssland fortsatte

invasionen. En man gammal man som var villig att omfamna domedagen i ett försök att verka ung

och viril. När Rysslands krav på Sverige att använda Gotland som militärbas hade avslagits så hade

oroligheterna börjat. Finland hade fått samma krav som Sverige angående Åland.

Samtidigt eskalerade oroligheterna mellan Indien och Pakistan. Japan och Nordkorea bråkade om

fiskerätter. Kina ställde krav på Vietnam och Laos om utökat territorium.

Världen var en smältdegel av hat, det drog ihop sig till en perfekt storm.

Snart skulle det uppdagas om profetiorna haft rätt.

De 350 innevånarna i skyddsrummet satt i den stora samlingssalen. Helge satt på första raden

tillsammans med familj och vänner som han värvat till sin sak.

Tre stora väggskärmar visade BBC, CNN och SVT:s nyheter.

På väggen satt också en stor digitalklocka där sekunderna räknade ner till domedagen.

Runt om i världen på hundratals platser satt andra grupper och väntade.

Ett nätverk av människor som samlats runt den nya tidens profeter, villiga att hjäpa till att bygga upp den

värld de styrande var i färd att rasera.

Bland dem fanns också de tre anläggningarna som Helges företag byggt på andra platser i Sverige.

Ögonblicket när klockan nådde noll var odramatiskt. De tre nyhetskanalerna blinkade till och försvann.

Storbildsskärmarna var svarta och tystnaden i rummet var total.

Sedan reste sig Helge och bröt tystnaden. ”Låt oss sätta igång”