Fikarasten

Det var halvdunkelt i den enorma kontorslokalen. Förutom ljudet från luftkonditioneringen

och datorernas låga surrande var det nästan helt tyst.

Dämpad LED belysning i golvet lyste upp gångarna mellan båsen i kontorslandskapet men i

övrigt var det bara datorskärmaras bleka ljus som syntes. I ett av de filtklädda båsen satt John.

Han kände det som om skärmväggarna kröp närmare honom och han försökte skaka av sig

obehaget och koncentrera sig på datorn igen.

Den molande huvudvärken som var hans ständiga följeslagare numera ökade i intensitet och

en skarp smärta gav sig till känna bakom hans högra öga. Han visste varför.

Fikarasten närmade sig och ångesten blev som vanligt större vid tanken på det som komma

skulle.

Det plingade till i hans hörlurar och han såg samtidigt mail ikonen på skärmen ändra

utseende. Han ville egentligen inte se vad det var, han visste det redan. Nya problem.

Men som allt annat på företaget så loggades responstiden på hur fort man läste och svarade på

mail.

Det var från Denise. Den tjugotvååriga tjejen som satt mittemot honom med bara en

skärmvägg emellan. Men att faktiskt resa sig upp och prata med honom var förstås uteslutet.

Han hade suttit mittemot henne i sexmånader och visste inte ens hur hennes röst lät. Hade hon

ens någon?

Mailet var förstås kort och koncist och utan vare sig hälsning eller artighetsfraser.

Bara en syrligt formulerad påminnelse om att hon väntade på input från honom.

Naturligtvis hade hon också sänt kopior till de sju ledare, chefer och projektledare som var

över honom i hierarkin.

Innan han hann tänka ut ett svar på mailet som kunde köpa honom lite mer tid så kom en

påminnelse upp på skärmen att det var fikadags.

Han ville helst bara stanna i sitt bås och försöka få tiden att gå genom att koncentrera sig på

jobbet. Men det gick inte för sig. Om man fikade loggades också, att vara social och delta i

fikagruppen var också viktigt tyckte företagsledningen.

Han reste sig upp och sträckte på sig så att de knakade i ryggen. Från grannbåset gick Denise

förbi på väg mot Fikarummet. Naturligtvis utan en blick åt hans håll. Han drog sakta handen

genom sitt gråa hår. Hade han någonsin varit så ung som hon?

Han sällade sig till en av köerna som likt myror på rad rörde sig mot närmaste Fikarum.

När han till sist kom fram var det bara att ta en kaffekopp från kaffeautomaten.

Den hade i god tid spottat fram tillräckligt många kaffekoppar för att räcka till de besökare

som skulle komma.

Inne i fikarummet var det dunkelt. Ljuset var dimmat så att mobilskärmarna skulle synas så

bra som möjligt. John tog sin kaffekopp och satte sig vi närmsta bord där sju personer stirrade

in i sina mobiltelefoner. ”Hej” sade han och fick sju hatiska blickar till svar.

Han hade som han gjorde ibland glömt bort att folk inte pratade eller hälsade längre.

John kände hur han rodnade.

Han tog fram sin egen mobil och loggade in på fikabordets nätverk.
Tre stycken chattade och två spelade spel. De sista två hade privat ikonen tänd och satt

försjunkna i musik eller tittade kanske på sina vänners sociala nätverk. På hur perfekta liv de

visade upp.

Helst hade John bara velat tända privat ikonen och låtsats surfa medan han lät tankarna vandra

fritt. Men även aktiviteten vid fikarasten loggades och han hade interagerat alltför lite med de

andra på sista tiden.

Han undrade ibland om någon av de andra som han delade fikabord med någonsin funderade

på saker. Troligen lät de sig bara underhållas. Nej, nu var han på väg att glömma sig och

drömma bort ännu en fikarast. Han loggade in på chatten och tvingade sig själv att delta i en

totalt meningslös diskussion om förväntningarna på nästa generation av mobiler.

Rasten var till slut över och resten av arbetsdagen släpade sig fram.

Isolerad bland hundratals kollegor försökte John härda ut och som arbetsdagar tenderar att

göra så tog också denna slut.

Äntligen fick han logga ut ur datorn och lämna denna hemska plats för några timmar.

Han sällade sig till ledet som sakta rörde sig mot utgången. Han tog upp mobilen för att inte

skilja sig från de andra som uppslukat tittade in i sina mobilskärmar medan de gick.

Återigen fick han associationer till myror eller termiter när han såg företagets anställda kollektivt

röra sig som en organism mot utgången.

När John kom ut på gatan gick ett barn in i honom, naturligtvis med näsan i mobilen.

”Se dig för”, sa John. Han fick en guttural grymtning till svar från barnet och nedlåtande blickar

från flera förbipasserande.

Dagens barn lärde sig inte ens prata längre och förstod de talat språk så visade de det inte.

John började färden hemåt samtidigt som miljontals interaktioner pågick i tysthet i hans närhet.

Mobilernas bleka sken kastade skuggor

på de uttryckslösa ansikten han mötte.

Detta var den digitala tidsåldern. En spännande ny värld. Hela världen var till sist uppkopplad.

Aldrig hade mänskligheten varit så sammankopplad och aldrig hade individen varit så isolerad.