En vanlig måndag

Mörkret var kompakt. Sedan startade smarthusets uppvakningsrutin.

De polariserade fönstren började släppa igenom ljus. Sedan ökade temperaturen och ljusstyrkan

i rummet. Därefter började sängen vibrera lätt men när det inte hjälpte tog husets AI till orda.

”Vakna Martin. Det är morgon. Måndag morgon”. Martin slog till sist upp ögonen.

Det första han såg var siffrorna som projicerades i taket. ”2052:07:04 - 06:15:00”

”Tack Gandalf, jag är vaken.”, svarade han AI:n.

Ett skrapande ljud fick honom att hoppa till. Det tog några sekunder innan han förstod att det var en

av städrobotarna. Den hade dockat med sin laddningsstation under sängen efter nattens städning.

När han lugnat ner sig lite gick Martin in i badrummet.

Hans spegelbild tittade tillbaka på honom från badrumsspegeln. En medelålders man med sandfärgat

hår och ett alldagligt utseende. Men utseendet var inte så viktigt längre.

Avatarers utseende ändrades hela tiden och man visste inte hur kontakter på nätet skulle se ut från

en dag till nästa. Till sist brydde sig folk inte om hur de såg ut i verkliga livet. Deras avatarer som de

själva valde utseende på var det viktiga.

Martin fortsatte med morgonbestyren. Han rakade sig, duschade och borstade tänderna.

Det mesta av vattnet återanvändes i Smarthusets slutna system.

När han ett tag senare påklädd och nyduschad gick ut i köket så väntade redan en kopp kaffe och en

varm smörgås i autokockens färdiglucka. Han tog dem och gick ut i vardagsrummet.

Med avbrott för de generöst tilltagna fönstren var väggarna täckta med bokhyllor fulla med böcker.

Trots digitaliseringen så hade traditionella böcker inte försvunnit.

En soffgrupp med soffbord och hans jobbfåtölj var de enda övriga möblerna.

”Gandalf, dämpa ljuset”, sa han och sjönk ned i fåtöljen. När möbeln kände av hans vikt så fälldes ett

tangentbord upp ur ena armstödet. Martin tog på sig i-glasögonen och loggade in på det virtuella

kontoret.

Hans avatar materialiserade sig i ankomstrummet där han hälsade på ett par arbetskamrater som

också precis loggat in. Det arbetade alltid sextio personer på kontoret men det varierade hur många

som var mänskliga respektive AI. Slutade någon laddades en AI upp från arkivet tills en ersättare hade

hittats. Data om kollegorna syntes i nedre vänstra hörnet av hans synfält.

Det var användbart för att identifiera nyanställda ellar arbetskamrater som bytt useende på sin avatar.

Sista fredagen i varje månad hade man ”Casual Friday”. Då var det fritt fram att se ut hur man ville.

Sist hade Martin sett ut som roboten Kryten från den klassiska SciFi serien Red Dwarf.

Han log vid minnet. Han lämnade sina kollegor och gick vidare till konferensrummet.

Väl framme gick Martin in i rummet där de åtta platserna vid bordet var upptagna.

Genast förlängdes rummet och bordet. I ett litet moln av rök så materialiserade sig en stol till.

Martin satte sig ner och väntade på att mötet skulle börja.

Fyra timmar senare så loggade han ut efter en fullgjord arbetsdag. Som alltid så tog det några ögonblick

innan han vande sig vid att vara tillbaka i verkliga världen. Fåtöljen fick massera hans korsrygg några

minuter innan han ställde sig upp.

Martin hade turen att ha ett riktigt arbete som han trivdes med.

Även om det inte fanns jobb till alla så skulle alla arbetsföra medborgare syssla med något fyra timmar

per dag. Det kunde vara studier, hobbys eller fysisk träning. Men fyra timmars sysselsättning krävdes

för att man skulle få krediter av staten.

Martin rycktes ur sina funderingar av Gandalfs röst. ”Maten är serverad”.

”Tack Gandalf ”, sa han och gick ut i köket där en bricka med en lätt lunch väntade i autokocken.

Smarthuset övervakade hans hälsa på ett flertal sätt bland annat genom att analysera avfallsprodukter

från badrummet. Hans lunch komponerades med exakt de ingridienser som Martins kropp behövde.

Han tog brickan och gick tillbaka in i vardagsrummet där han satte sig i soffan för att äta. Martin flyttade

på ett schackbräde för att få plats med brickan.

Han brukade spela mot Gandalf ibland. Någon gång hoppades han att han skulle vinna.

Efter ett kommando till AI:n materialiserade sig ett nyhetshologram mitt i rummet.

Han slötittade på nyheterna medan han åt. Kolonin på Mars firade att man nått 10000 innevånare.

Gruvdriften i asteroidbältet hade efter några skakiga år börjat leverera material till de nya rymdstationerna.

Tillverkningen av serien med interstellära rymdskepp gick framåt.

Snart skulle de skickas ut för att undersöka planeter som skulle kunna kolloniseras.

Rymdnyheterna brukade vara intressanta men han hade inte tid att titta mer.

Han tog på sig i-glasögonen och checkade snabbt med sina vänner när och var de skulle träffas.

En stund senare gick Martin ut på gårdsplanen och hörde hur dörren låstes bakom honom.

Han trivdes mycket bra i den stora enplansvillan.

Ny teknologi hade medfört att energipriserna hade närmat sig noll och det fanns ett överflöd av billig

arbetskraft i form av robotar.Dessutom hade additativ tillverkning utvecklats till den grad att man

kunde skriva ut ett hus på ett par dagar. Kontentan blev att alla hade råd med ett eget hus.

Ekonomiska problem var något som få hade upplevt de senaste åren.

Några drönare surrade runt och skötte trädgårdsarbetet. Ibland stängde han av dem på helgerna

för tillfredsställelsen att få jobba i trädgården. För det mesta lät han dem dock bara hållas och njöt

av den välskötta trädgården.

När Martin började gå mot garaget flög hans personliga drönare ut från sitt utrymme bredvid

ytterdörren. Den höll sig sedan hovrande i sitt standardläge någon meter över hans huvud.

Drönaren var som en personlig livförsäkring. Den filmade allt han gjorde. Dessutom kunde den varna

för faror och kontakta polis eller ambulans vid behov. Drönaren kunde även söva ner eventuella

rånare eller våldsverkare. Numera kända Martin sig naken om inte hade sin lilla vän svävande över

huvudet.

Garage dörrarna öppnades och bilen rullade ut. Den droppformade silverfärgade karossen var vacker

i sin enkelhet. Den stora sidodörren gled åt sidan och Martin skjönk ner i ett av de skålformade sätena.

Den personliga drönaren förankrade sig magnetiskt på taket av bilen.

”Autodrive centralstationen”, sa Martin.

Ratten drogs tillbaka in i instrumentbrädan och han lutade sig tillbaka i sätet. Bilen åkte iväg och utanför de

generöst tilltagna rutorna gled skånes landsbygd förbi. Ett vindkraftverk tornade upp sig vid horisonten.

Ett av de få landbaserade vindkraftverk som stod kvar. Det hade blivit ett museum mindes han.

Havsbaserad vindkraft, solceller och den nya generationens rena fissionskraftverk dominerade.

Saharas öknar täcktes av solceller och solturbiner.

När det fanns energi i överflöd så kunde även världssvälten stävjas.

Utvecklingsländerna sålde energi mot hjälp att utveckla ett modernt lantbruk med bevattning och

modern sjukvård och skola.

Bilen började närma sig Malmö och vägarna blev bredare.

Det var inte så mycket trafik längre när många jobbade hemma och tillbringade sina liv på landsbygden.

De flesta fordonen var robotlastbilar som höll sig i sin egen fil längst till höger.

Martin rycktes ur sina funderingar när en välbekant syn dök upp vid horisonten.

Malmös fyra megaskyskrapor tornade upp sig över landskapet. Tusen meter höga sträckte sig de spetsiga

byggnaderna mot skyn.

Alla hade inte omfamnat den nya livsstilen med ett lantligt liv. Många tyckte om att ha allt inom räckhåll och att

leva i en myllrande metropol. Skyskraporna var självförsörjande enheter. Tusentals människor bodde inom dess

väggar. Det fanns restauranger affärer och allt som kunde behövas för ett fullgot liv. Vissa av invånarna levde

hela sina liv där utan att lämna byggnaden.

De flesta hade valt lantlivet eller megaskyskraporna. Mellantinget hade nästan försvunnit och de flesta förorterna

och miljonprogrammen hade för länge sedan rivits. Till stads kärnorna åkte man för avkoppling och rekreation.

Bilen svängde av från motorvägen och snart stannade den utanför huvudingången till centralstationen. ”Parkera”,

sa han till bilen som åkte iväg för att hitta en plats att ladda upp sig på. Byggnaden framför honom var en enorm

pyramid i glas och betong. Martin gick in och fortsatte till terminalen för maglevtåget till stockholm.

Det var redan på plats. Hans drönare flög in och parkerade sig i det öppna bagageutrymmet under tåget.

Själv så gick han direkt in och hittade en ledig plats.

Naturligtvis var det gratis, som kollektivtrafik måste vara för att vara ett gångbart alternativ.

I högtalarna annonserades det att det var dags för avgång. Han lutade sig tillbaka och kände de lätta vibrationerna

när tåget ökade i fart. Om en timme skulle tåget stanna på Stockholms centralstation efter att ha stannat i Jönköping,

Linköping och Norrköping. Han såg fram emot att träffa två av sina närmaste vänner. De skulle äta, gå på ett museum

och avsluta med en film på en virtual reality bio.

Det kändes som världen både blivit mindre och större de senaste åren.

Martin tog på sig i-glasögonen för att se lite på film i väntan på tågets ankomst i Stockholm.

Det var en vanlig måndag och livet var gott.