Erik lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och suckade djupt.
Han hatade den här delen av jobbet. ”Berklin och Handley” kontot var dock ett av firmans äldsta och en
osäkerhet angående ett gammalt kontrakt gjorde att han tvungen att ladda upp en backup.
Informationen han behövde borde vara ungefär tjugo år gammal. Han loggade in på HR:s databas och
sökte upp vilka som arbetat på avdelningen då.
En ”Arne Eriksson” verkade lämplig. Han hade jobbat tio år på firman vid den tiden och borde ha haft
den insyn som Erik var ute efter.
Han startade upp ”Personal Backup” appen och skrev in sin personliga kod och den
administratörskod han behövde för att ladda upp en backup.
Erik sökte upp Arne Eriksson i databasen. Det fanns en fungerande kopia som var femton år
gammal. Tydligen hade Arne slutat på firman då.
Det var väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.
Han tryckte på ”Kör Backup” och svarade OK på frågan om han var riktigt säker.
Medan programmet laddade så sträckte sig Erik efter headsetet och tog det på sig.
En backup på medarbetarnas personlighet togs numera rutinmässigt vart femte år eller när de
slutade på firman. Man kunde inte ta en fullständig backup, då den skulle betraktas som en
självständig AI och därför inte kunde hållas fången i firmans datasystem. Därför tog man bara en
begränsad backup med de minnen som rörde arbetet och några rudimentära bakgrunds minnen.
Problemet var att desto längre man interakterade med backupen desto större var risken att den
började förstå vad den var. Att kommunicera med en backup med en existentiell kris var inget som
Erik ville råka ut för. Han fick sköta ärendet snabbt.
Meddelandet ”Loading complete” kom upp på skärmen och ”Arne Erikssons” namn kom upp i Skypes
kontaktlista. För att förenkla saker pratade man med kopian genom ett vanligt Skype videosamtal.
Erik tog ett djupt andetag och startade samtalet. Efter några ögonblick svarade backupen.
”Ja, det är Arne” sa en helt vanlig röst åt det hesa hållet.
Samtalet förflöt utan problem, Erik fick den information han behövde och skulle precis avsluta
samtalet, men han var inte snabb nog.
”Det var kul att jag kunde hjälpa till”, sa Arne, ”Det blir nog sista ärendet för dagen. Det börjar bli
dags att åka hem”. ”Åka hem till....”, ”Åka hem...”, ”Jag minns inte var jag bor”.
Arne lät nu skräckslagen och rösten bröts när han nästan skrek. ”Vem är jag?”
Erik bröt samtalet. Det fanns inget han kunde göra.
Han avslutade backup-appen och satt bara där ett tag medan hjärtat rusade i bröstet. Även om Arne
bara varit en begränsad backup hade han/dens ångest tagit hårt på honom.
Som Arne sagt var det snart dags att sluta.
Det skulle bli skönt att åka hem. Att åka hem till? HEM TILL? TILL? ??????.......