Arkeologi

Edward tog trappan i tre långa steg. Efter att ha jobbat fem år på Ministeriet för internetarkeologi

såg han fortfarande fram emot att komma till jobbet. Han svängde runt hörnet och promenerade

genom den långa korridoren där hans kontorsrum låg.

Edward passade på att fundera över dagens arbetsuppgifter. Han arbetade på en beteende-

forsknings studie av 2030 års samhälle. Precis innan den stora ekonomiska depressionen 2039

ändrade hela samhällsuppbyggnaden.

Edward hade haft problem att ta sig igenom en kryptering som skyddade några kommunala

hemsidor. Han hade lyckats extrahera en del information.

Senaste uppdateringen var 2035. Ett stycke historia fruset i tiden. Han funderade på att testa ett

annat krypteringsprogram som...

Edward rycktes ur sina funderingar när han upptäckte en man i blå overall som stod vid hans

kontorsdörr.

Irriterad såg han hur mannen höll på att skruva ner hans namnskylt.

Klåparna på personal hade väl förväxlat hans namn med någon annans.

"Hallå där", ropade han. "Det där är mitt rum.

Mannen vände sig om och sänkte skruvmejseln. Han drog handen genom sitt gråa hår och fäste

blicken på Edward. "Ledsen kompis" sa mannen. "Så du har inte hört?".

"Hört vad då", sa Edward medan en nervös känsla började infinna sig i magen.

"Som du vet vann Röda demokraterna valet.

De har fått igenom en lag att all information ska kontrolleras av staten.

Samtidigt läggs internetarkeologin, arkeologin och allmänna IT biblioteketen ner.

Och det är nog bara början." Mannen skakade på huvudet. "Snart går nog allmänna TV-kanaler och

radio samma väg" Plötsligt kom mannen på att han var när att tala illa om staten.

"Och naturligtvis är de i sin fulla rätt att göra så. De ser helheten och förstår sådant som övergår mitt

klena förstånd".

Edward hade slutat lyssna på mannens utläggning och försökte samla tankarna.

Hans mail på intranätet hade varit nere ett par dagar. Han hade inte brytt sig om att kolla mailen på

mobilen, han hade varit så uppe i jobbet. Edward fumlade efter mobilen i fickan och fick till sist upp

den. Med darrande fingrar startade han mailprogrammet. Tjugo olästa mail.

Ett memo om avecklingen av ministeriet och en uppsägning med omedelbar verkan var de första två

han skummade igenom.

Dessutom fanns ett memo som förklarade att det från och med nu var olagligtatt leta information på

internet äldre än tio år. Hela hans yrke var olagligförklarat. Resten var mail från arbetskamrater som

som ville disskutera hur deras värld liksom hans hade fallit sönder.

All luft gick ur Edward och han sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen. Någonstans i utkanten av

sitt medvetande hörde han hur mannen i overallen upprepade om och om igen, "är du okej kompis?".

Han var nu en del av de femtio procenten av arbetslösa. Hans trevliga lägenhet ovan jord, hans bil,

hans privilegier, allt borta. Edward slöt ögonen och hoppades med hela sitt väsen att det bara var en

ond dröm.

*** Tio år senare ***

Edward vaknade med träningsvärk.

Som vanligt fick han kämpa tillbaka en känsla av klaustrofobi innan den konturformade madrassen

drog sig tillbaka. Tyvär var det det enda sättet att utnyttja det fullständiga träningsprogrammet.

Madrassen formade sig efter kroppen, stimulerade musklerna och höll en perfekt temperatur.

Han hade ställt träningsprogramet på högsta inställningen. Edwards senaste uppdrag skulle hålla

honom i VR nästan all vaken tid och han ville inte att musklerna skulle förtvina under tiden.

Han påminde sig om att han måste ge sig iväg till gymet efter det här jobbet.

Det var inte hälsosamt att bara förlita sig på artificiell stimulans. Det gick rykten att det förekommit

nervskador vid för intensiv användning.

Edward gick ut ur det lilla sovrummet . Med en handrörelse släckte han ner rummets holografiska

inredning. Tapeter, tavlor och fönstret med utsikten över en idyllisk trädgård flimrade till och

försvann. Det som återstod var bara sängen och en garderob i ett skamfilat plastmeterial. Det

osminkade rummet med sina grå betongväggar påminde honom om var han befann sig.

Tjugo våningar under jord i ett billigt bostadskomplex. Edward tyckte inte om att stänga av

hologrammet, men han behövde spara ström. Om månadens tilldelning tog slut för tidigt skulle han

inte kunna slutföra uppdraget. Han stängde dörren till sovrummet för att slippa se betongen och såg

sig om i lägenhetens enda övriga rum.

Det var ett kombinerat vardagsrum, arbetsrum och kök. En liten toalett var det enda övriga

utrymmet. Duscha och tvätta fick han göra i komplexets gemensamma utrymmen.

Han gick bort till kokvrån och tog ett par näringstabletter som han svalde ner med lite ljummet

vatten ur en flaska. "Frukost, dagens viktigaste måltid", sa han för sig själv, men fann ingen humor i

det. Det var alltför länge sedan han ätit ett riktigt mål mat. Man kunde leva på tabletterna men

magvärk och brist på energi var priset man fick betala.

"Dags att börja jobba " sa han för sig själv.

Han pratade alldeles för mycket för sig själv numera.

Edward kom knappt ihåg när han träffade en människa i RL senast.

Han sjönk ner i VR stolen som dominerade det lilla rummet.

Han hade bara ett par kalsonger på sig, fördelen med att jobba hemifrån. Ingen kostym för honom.

Dessutom behövde stolens elektroder full kontakt med huden om han skulle kunna använda de

avancerade Vertial Reality inställningarna.

"HAL, inled kontorskonfiguration.", sa Edward.

Att han kallade lägenhetsdatorn HAL var ett internskämt som ingen av hans få vänner förstått.

Intresset för nittonhundratals science fiction var i och för sig inte så förvånande med tanke på hans

yrke.

Vardagrumsinteriören försvann och under ett par flimrande sekunder skymtade de grå betong

väggarna innan hologrammet av ett trevligt litet kontor formades runt honom.

Kontoret var en kopia av det Edward haft på Ministeriet för internetarkeologi innan det stängdes ner.

Det var en lyckligare tid.

Nu var han frilansare och letade upp uråldrig kod åt samlare. Det var inte lagligt heller.

All information kontrollerades av staten.

Ibland var det rent av farligt. En del gammal kod kunde infektera VR interfacet och faktiskt psykiskt

skada användaren. Han längtade ibland till internets barndom med 2D webbläsare och platta

skärmar.

Internet år 2153 var som en levande organism. Det var kodlager ovanpå kodlager. Det fanns kod kvar

sedan 1980 talet om man grävde djupt nog. Kälkoden var så kompex att rädslan för att ta bort något

vitalt gjorde att allt fick vara kvar. Ny kod lades till ovanpå den gamla. Det fanns program och

processer som var över hundra år gamla. Många av dem fortsatte att köras om och om igen. Mångas

funktion var för länge sedan borglömda. Ibland kom uråldriga virus upp till ytan och skapade kaos i

den nyare koden. Det fanns även vandringslegender om artificiell intelligens. Oupptäckta virtuella

varelser som levde sitt liv i data strömmarna. Vissa konspirationsteorier hävdade att dagens samhälle

styrdes av flera AI gömda i internets oändliga kod. Att singulariteten redan var uppnådd.

Ibland undrade Edward själv. Dagens samhälle verkade skapat för att hålla mäniskorna nedtryckta.

Med en viss ansträngning avbröt han sina funderingar. Började man spekulera över internets kärna

kunde man bli fast. Det var som att fundera över universums oändlighet.

Edward lutade sig tillbaka, det var dags att börja.

Han började fingra på kontrollerna på VR stolens armstöd och valde full simulering.

Stolen upprättade kontakt med Edwards biointerface och hans verklighetsuppfattning ändrades.

Visuellt märktes inte övergången till internet. Edvards kontor på nätet såg ut precis som det han just

lämnat. Skillnaden var att han här hade tillgång till en VR webbläsare och diverse sökverktyg.

Dessutom hade han några olagliga godsaker för att ta sig förbi brandväggar och krypteringar.

Edwards eget utseende hade däremot ändrats.

Avataren han valt var en enkel standardversion av en människa med intetsägande drag. Han var inte

på nätet för att väcka uppmärksamhet.

Edward gjorde en handrörelse och kallade upp sitt arbetsinterface. Det var ett enkelt standard

interface med ett antal extrafunktioner. Med ett kommando försvann väggar och golv och han

blickade ner på internet. Den senaste versionen hade formen av en planet. Den var vacker här

uppifrån, med hav och kontinenter. Det enda som störde var symmetrin hos landmassorna. De var

inte slumpens verk. Avsaknaden av moln var också lite störande.

Edward började zooma in och fick bekämpa ett lätt illamående. Simuleringarna började bli för bra

. Illusionen av att han föll mot ytan tillsammans med ett kontorsmöblemang var lite obehaglig.

Han ändrade inställningen så att väggar och tak blev halvgenomskinliga istället.

Edward hade gjort en preliminär sökning tidigare och visste på ett ungefär var han skulle börja. Han

saktade in och stannade över en stad som täckte det mesta av en av landmassorna. Kilometerhöga¨

torn som i verkliga livet skulle kollapsat av sin egen vikt sträckte sig mot himlen. Överallt fanns

reklam. Skyltar, animeringar och virtuella försäljare. Ingångar till webbutiker i tornen blev mer och

mer talrika när han fortsatte nedstigandet. Det var annonsplatsen ut mot gatan som var dyr. En

internetbutik med en utsida stor som en tidningskiosk kunde vara enorm på insidan. Här var saker

större inuti än utanpå.

När han började närma sig gatunivån började informationsbombardemanget göra honom yr.

Reklamsimuleringar for förbi i rasande fart. Enorma reklamskyltar i blinkande neonfärger täckte

himlen. Det var förvånansvärt folktomt på gatunivån men de flesta användare i affärsdistrikten valde

att inte synas. Det fanns antagligen miljontals användare runtomkring honom dolda för varandra.

Han satte igång en liten svartabörsapp och reklamen försvann, bortediterad i realtid från hans

syninterface. Det var olagligt att stänga av reklamen.

Staten ville att användarna skulle konsumera.

Men han tog risken, det gick inte att koncentrera sig på jobbet med den distraktionen.

Han passade också på att dölja hela rummet utom stolen han satt i. Det kändes lite dumt att sväva

runt med ett helt kontorsrum. Att sväva runt i en stol en meter över gatunivån kändes däremot

ganska behagligt.

När reklambombardemanget var borta kunde han beundra staden. Den var en blandning av

arkitektur från hela människans historia. Skräckinjagande torn av gotisk arkitektur förmörkade

himlen. Smäckra halvt genomskinliga torn från någon sagovärld samsades med medeltida

byggnadsverk. Här kunde han förlora sig i timtal och bara strosa runt i staden. Men inte idag.

Han styrde in sin stol på en bakgata för att se om den närmaste bakdörren fortfarande fanns kvar.

Det fanns mängder av bakdörrar programmerarna lämnat kvar till de tidigare versionerna. Om man

kunde hitta dem. Bakgatan slutade i en betongvägg.

Han startade ett krypteringsprogram som snart tagit sig igenom bakdörrens brandvägg.

Betongväggen började flimra och Edward svävade igenom.

Övergången blev allt annat en mjuk. Några sekunder av störningar och skärande ljud följde innan den

tjugo år gamla internetversionen formades runt honom. Det var ingen större skillnad än dagens

version. Lite sämre gafik och mindre antal hus. Den användes fortfarande av en hel del användare

som inte hade haft råd att uppgradera. Han skulle längre ner. Edward hittade snabbt nästa bakdörr

och tog sig igenom. Internet 2110.

Den här versionen var mer futuristisk. Som något taget ur en av hans gamla Science filmer,

Blade Runner. Edward dolde även stolen och började gå längs med gatan i den övergivna staden.

De enda användarna här i staden var hackers som liksom han hittat en väg hit ner.

Och de valde definitivt att inte synas.

Diverse underhållsprogram i form av robotar rörde sig längs med gatorna.

Man visste aldrig vad som kunde hända med program av den här komplexiteten om de blev

lämnade obevakade. Han hade sett exempel på det som han helst ville glömma.

Edward och en arkeologkollega hade utforskat några okända delar av internet från 2090.

Vad som borde varit ett övergivet underhållningscenter med webbspel hade degenererat till ett

mardrömslandskap. Edward hann precis därifrån i tid. När helpdesk till sist lyckats få ut kollegan var

det försent. Tydligen hade hans tidsuppfattning ändrats så hans tjugo minuter i VR mardrömmen

hade känts som hundra år.

Kollegan hade suttit på sluten psykiatrisk vård de sista tio åren.

Edward hälsade på honom en gång om året men inte bara av osjälviska skäl. Han behövde påminnas

om riskerna i yrket.

En varningssignal väckte Edward ur hans funderingar.

Han tolkade koden som dök upp i hans synfält. Ett virusskyddsprogram hade låst på honom.

Edward hörde ett hemskt metalliskt klapprande på avstånd.

Han vände sig om och såg programmet närma sig. Programmerarna hade gett det formen av en

enorm metallisk spindel. Den var så stor att den tog upp hela gatans bredd. Edward kastade sig in på

en bakgata och började springa. Som tur var var det nära till närmaste bakdörr.

Om Virusprogrammet fick tag på honom skulle i bästa fall hans identitet avslöjas och IT- polisen göra

en påhälsning i hans hem. I värsta fall var den inställd på att skada inkräktare och han skulle i så fall få

uppleva så hemska smärtor som VR-interfacet kunde förmedla.

Hans krypteringsprogram jobbade för högtryck och nästa bakdörr skimrade till framför honom i form

av en svävande portal i slutet av gatan.

Han kastade sig igenom men hann känna en ohygglig smärta när en av virusprogrammets klor hann

nudda honom innan hann försvann genom portalen.

En del kod från viruskyddsprogrammet klängde sig fast vid hans avatar och följde med honom genom

portalen. Som tur var det så liten kodmängd att hans eget virusskydd lyckades utplåna den.

Han tumlade ut på portalens andra sida. Hans synfält var lite suddigt innan hans programvara lyckats

anpassa sig till det äldre användarinterfacet.

Snart klarnade det och han tittade ut över internet version 2090.

Det var som att titta ut över en enorm legostad. Här hade webbkonstruktörerna valt enklare

byggstenar att foga samman miljöerna med. Det blev mycket 3D känsla för lite lagringsutrymme.

Edward tittade ner på det han kunde se av sin avatar. Utseendet hade anpassat sig efter miljön och

var betydligt kantigare och pixligare. Efter att så nära undkommit faran tidigare kände han inte för

att utforska miljön, så Edward tog närmaste vägen till nästa bakdörr.

Resan fortsatte ner genom internet olika kodlager.

Han passerade 2080:s gulliga dataspelsvärd där Nintendo sponsrat användar interfacet och grafiken

var som hämtad ur Super Mario,

Vidare neråt.

Internets 2070 som bara var ett väldigt huskomplex med rum och korridorer.

Han fortsatte neråt i koden genom enklare och enklare virtual reality miljöer tills han nådde internet

version 2020.

Framför honom bredde det ut sig ett hav av kod. Han hade kommit längre tillbaka än han någonsin

varit tidigare. Genom 130 år av kod och information.

Edward befann sig nu innan virtual reality tekniken bredde ut sig. När internet visades på enkla

dataskärmar och primitiva webbläsare. Koden bredde ut sig åt alla håll och rörde på sig och

förändrades som en levande organism. Det var hans VR interface sätt att visualiser den uråldriga

källkoden.

Edward började bli sjösjuk och kallade upp sin kontorsmiljö igen.

Han pustade ut lite när den hemtama miljön dolde det virvlande kodhavet.

Därefter kallade han fram en mycket gammal app som han lyckats få tag i på svarta börsen.

Den visade sig på skrivbordet som en gammal stationär PC med skärm och tangentbord.

Det var en gammal PC emulator. Med den kunde han med en emulerad webbläsare leta vidare efter

sitt mål. Till sist med hjälp av ett hemmasnickrat sökverktyg hittade Edward det han sökte.

Med hjälp av ett emulerat hackerverktyg kunde han också extrahera koden.

Edward kunde inte låta bli att testa varan innan han levererade den till klienten. I avtalet ingick att

alla hans kopior skulle förstöras så att samlaren fick en unik produkt. Men ingen kunde hindra honom

från att provspela. Han startade C64 emulatorn han hittat på en retrospelssida vars sista uppdatering

var gjord 2013. Spelet var från samma sida.

Emulatorn startade och en blå skärm kom upp på PC skärmen. "Commodore 64 basic V2" lydde

texten högst upp på skärmen. Edward kallade upp emulatorns meny och valde spelet. Han fick sedan

skriva in textkommandon för att starta spelet. Load"" och Run.

Så otroligt underbart primitivt!

Gammal nittonhundraåttiotals dataspelsmusik började ljuda genom PC:ns simulerade högtalare och

som den första på över hundra år spelade han shoot 'em up spelet Commando.

Edward satt i ett emulerat kontor och körde ett spel på en commodore 64 emulator som kördes på en

PC emulator.

Alla de gamla datorerna från datorernas guldålder hade för länge sedan slängts bort och skrotats.

Under några årtionden av hårda tider hade intresset för retrodatorer svalnat. Nu på senare år hade

vissa samlare börjat betala stora pengar för att få tillgång till de gamla spelen från åtta och sextonbits

eran. Edward var inte dum, han hade lyckats ladda ner ett hundratal spel från retrospels hemsidan.

Dessa skulle han kunna sälja dyrt på svarta börsen. All kod tillhörde staten, därför var det han gjorde

naturligtvis straffbart. En summer ljöd. Han hade ställt in ett alarmet på fem minuter. Dessa hade nu

gått.

Edward hade varit så länge han vågade på den här internetnivån. För varje sekund han var kvar så

ökade chansen att något av de sökar eller virusskyddsprogram som fanns även på den här kodnivån

slulle hitta honom.

Som tur var så var det bara på ditresan han var tvungen att ta vägen ner genom alla nivåerna.

Han loggade ut och precis när det virtuella kontoret började blekna bort hörde han en skärande

varningssignal. Det var i grevens tid han loggade ut, ett virusskydsprogram hade upptäckt honom

igen. Som tur var hade han program som sopade igen alla spår efter honom.

Verkligheten formade sig omkring honom och han kände det lätta illamående som han brukade

uppleva efter en längre vistelse i primitiva kodnivåer.

Edward stängde av kontorshologramet och lutade sig tillbaka i VR stolen

Inte ens de kala betongväggarna kunde få honom att känna sig deprimerad nu.

När han fått betalt av samlaren och sålt de andra spelen han fått tag i så skulle han ha pengar nog att

leva på i ett par år.

Kanske skulle han till och med ha pengar nog för att kunna ta sig till någon av fristaterna.

Tänk att få leva någonstans där informationen var fri.

Att ta sig ut skulle vara mycket dyrt och mycket riskfyllt. Men kanske...