Anställningsintervjun

Henrik stannade till framför en bastant dörr i ekträ. Han läste vad som stod på den välpolerade

namnskylten bredvid dörren. ”Erika Westblad – Personal Direktör.

Henrik tog ett djupt andetag och försökte ignorera den nervösa känslan i magen. Han såg sin egen

spegelbild i de blanka väggpanelerna bredvid dörren. Mörk kostym och slips. Välkammad kort frisyr.

”Jag ser inte så dum ut”, sa han tyst för sig själv i ett försök att höja självförtroendet.

Det var en minut tills anställnings intervjun skulle börja. Henrik knackade på dörren och efter att ha

hört ett dämpat ”kom in” från andra sidan öppnade han den och steg in.

Kontoret var ganska litet och möbleringen enkel. Bara två bokhyllor, ett skrivbord och ett par

besöksstolar. Bakom skrivbordet satt en blondin i trettioårsåldern. Hon hade antagligen sett bra ut om

inte hennes bistra ansiktsuttryck gjort henne mer skrämmande än vacker.

”Henrik Karlsson förstår jag”, sa hon, utan att besvara Henriks hälsning. ”Sitt ner, det här ska nog vara

snabbt avklarat”.

När Henrik satt sig följde en snabb följd av frågor om hans person och arbetsliv.

Efter tjugo minuters grillning trodde Henrik att det värsta var över och att han faktiskt klarat sig

ganska bra. Han fick snart det hoppet grusat.

”Då så”, sa Erika och lutade sig tillbaka i stolen,”då har vi klarat av formaliteterna”.

”Du har den erfarenhet som behövs för jobbet, men det räcker inte riktigt för att jobba på Araton Inc.”

Hon tog en konstpaus och när hon började prata igen såg hon om möjligt ännu bistrare ut.

”Du får en chans att visa vad du går för och kastar bort den. Det är få förunnat att ens komma på en

intervju hos oss. Ändå respekterar du oss inte mer än att du kommer hit och ser ut så där. Har du ens

varit inne på vår hemsida och kontrollerat klädkod och utseende krav för företaget? Du kommer in här,

en orch i kostym, vilken kliché. Det står tydligt på hemsidan att det den här månaden gäller klassiskt

alviskt utseende för avatarerna. Orch var sex månader sedan. Om du inte ens vill ha jobbet så mycket

att du lägger fem minuter för att kontrollera våra kontorsregler så är du nog inte driven nog

att jobba här. Vi behåller dina kontaktuppgifter, men räkna inte med att höra ifrån oss inom den

närmaste framtiden. Kanske om det blir väldigt ont om personal”.

Hon tystnade till slut, men när Henrik öppnade munnen för att svara på hennes monolog så tystade hon

honom med ett kort, ”Adjö herr Karlsson”. Tonfallet var så slutgiltigt att han förstod att allt hopp var

ute.

Trots att Henrik visste att det skulle förstöra även den mikroskopiska chans han kunde ha kvar för att

få jobb på firman så loggade han ut direkt från det virtuella kontoret utan att gå till en godkänd

utloggningsnod med sin avatar. Det ansågs som en grov förolämpning att inte följa de oskrivna

reglerna för virtuella arbetsplatser men han orkade inte med att gå igenom det enorma virtuella

kontoret till utgången. Inte efter denna senaste besvikelsen.

Världen blev grå och suddig en sekund under utloggningen tills den välbekanta testbilden visade sig

och han tog av sig sina klumpiga VR glasögon. Han önskade att han haft råd med de nya VR linserna

som kommit ut på marknaden förra året men det var inte att tänka på när man var arbetslös.

När Henrik nu var utloggad så blev han som vanligt nedslagen av den verklighet som var hans liv.

Han hatade RL och anblicken av den minimala ettan med kokvrå som var hans hem. Odiskad disk,

gamla pizza kartonger och smutstvätt gav den en ganska unken odör. En odör som Henrik vant sig vid.

Han spenderade trots allt den allra största delen av sitt liv på dessa tjugo kvadrat.

Henrik hade verkligen haft stora förhoppningar om det hör jobbet. Och han hade vad än Erika trodde lagt

ner mycket tid vid valet av avatar. Tyvärr hade han missat att Araton tydligen hade sina egna strikta regler

för hur en avatar skulle se ut. Numera när nittionio procent av alla kontorsjobb var virtuella så kunde man

tro att utseende inte skulle vara i fokus längre utan att man skulle fokusera på att främja kreativiteten.

Tyvärr var de virtuella kontoren numera lika stela och strukturerade som sina föregångare i verkliga världen.

Det var bara att bita ihop och söka nya jobb. Fördelen var att han kunde söka jobb hos företag från hela

världen och utföra arbetet hemifrån. Tyvärr var världsarbetslösheten fyrtio procent. Det var inte lätt.

Han reste sig upp från fåtöljen och tog av sig VR handskarna. De började lukta av ingrodd svett efter

alltför många timmar på nätet. Bara ännu en lukt i den sunkiga lägenheten. Henrik sträckte på sig och hörde

hur det knakade i ryggen. Han var tvungen att börja träna igen. Någon dag. Först lite mat sen var det bara

att ge sig ut på nätet igen och söka jobb. Man fick aldrig ge upp. Aldrig.